Idag har jag ägnat stora delar av dagen åt att fundera på vem som egentligen, när det kommer till kritan, bär ansvaret för att locka unga att ställa upp som kandidater i församlingsvalet. Jag tror inte jag har hittat några svar, men kanske att jag har identifierat några utmaningar.
Så här tänker jag:
Det naturliga vore att det skulle vara ungdomsledarna som berättar för de unga om församlingsvalet, om vem som kan väljas vart och vad hela kalaset går ut på. När allt kommer omkring är det ju ändå ungdomsledarna som bäst känner ungdomarna.
Detta scenario rymmer ändå några uppenbara utmaningar. Den största av dessa torde vara att en ungdomsledare så att säga kan ha en egen ko i diket. Det är inte sagt att hen – goda föresatser till trots – känner sig manad att arbeta för att få alla intresserade ungdomar invalda i församlingsrådet. Hotbilden som jag ser den här är att uppmuntran blir godtycklig och särskiljande – genom mitt engagemang i NAVI har jag stött på berättelser om dylikt och fått inse att det inte är helt ovanligt.
Kanske ungdomsledaren trots allt inte är den optimala kanalen för att nå fram till ungdomarna. Präster och andra församlingsanställda då? Dessa torde i viss mån bära med sig liknande fördelar och utmaningar som ungdomsledarna. Kontakten till ungdomarna kan också i många fall vara begränsad*. Kanske inte så bra det här alternativet heller.
Församlingsrådsmedlemmarna? Dessa har förutsättningar att vägleda de unga på deras färd in i den labyrint som är kyrkligt beslutsfattande, men, det är inte alls sagt att rådsmedlemmarna har ett nätverk eller intressen som omfattar möjliga unga kandidater, vilket i viss mån torde försvåra kandidatrekryteringen.
Som jag ser det återstår nu en gruppering: församlingsmedlemmarna själva. De unga som är eller skulle vilja vara aktiva i församlingen. Dessa har koll på vad de själva behöver, har idéer, har relativt lätt för att hitta likasinnade, men saknar kanaler till påverkan och har en bristfällig kännedom om hur de ska gå tillväga för att ställa upp – det är denna grupp vi vill nå.
Alla grupperingar förutom den sista rymmer med tanke på kandidatrekryteringen ett potentiellt etiskt dilemma. Men, alla förutom den sista grupperingen har också det gemensamt att de är i ställning att hjälpa de sistnämnda. De sistnämnda är de som är underrepresenterade i våra församlingsråd.
Därför tycker jag vi ska glömma hotbilder, tro gott om varandra och tillsammans arbeta för råd vars medlemmar reflekterar mångfalden i våra församlingsråd.
Jag anser att det är allas vårt ansvar att hjälpa ungdomar bli delaktiga i kyrkligt beslutsfattande. Alla vi med kontakter, vana och – här kommer ett fult ord – makt har en skyldighet att hjälpa till.
Eller?
Vad tror du? Vem tycker du ska locka unga att ställa upp?
