Jag räknade just att jag har under mitt 35 år långa liv bott i två länder, 13 olika orter och 24 lägenheter. Efter att jag som 18-åring flyttade ”hemifrån” har jag som längst bott 4 år på samma ort.
Jag har inte kvar något barndomshem, och har svårt att svara på frågan om var jag kommer ifrån. Detta kombinerat med att mina relationer till de flesta av mina närmaste släktingar är mer vänliga än varma gör att jag har ofta känt djup rotlöshet.
Jag har i över 10 års tid varje gång jag flyttat till nytt ställe tänkt att nu kommer jag att stanna här, men så har det hittills inte blivit. Och nu planerar jag igen på ett nytt flytt. Och än en gång tänker jag att nu kommer jag dit där jag kommer att bo, om inte för resten av mitt liv så åtminstone för en lång tid.
Nästa maj eller juni kommer jag att flytta från Helsingfors till Åland. Jag har inget släkt där men ändå känns ön mest hemma för mig. Kanske handlar det en del om nostalgi, för jag har sommar- och semesterjobbat där när jag var mellan 19 och 21 år gammal. Redan då tyckte jag att det var mitt favoritställe på jorden. Just då blev det inte så att jag stannade, men nu tänker jag återvända.
Mina rötter finns kanske inte i barndomsminnen, -ställen eller släkten. Jag finner min trygghet i naturen, havet, landskapet som rör vid mitt hjärta. Min familj är mina vänner som jag har i alla de ställena där jag har bott. Jag kan skapa mina rötter. Jag vill tro på det.
Paula. Välkommen till Åland 🙂 vill rekommendera religionspsykologen som jag läser nu just ,Owe Wikström. Hans bok Ikonen i fickan, den handlar inte om rotlöshet utan om resandet i det yttre och i det inre. Kom att associera till rotlöshet.
Tack! Jag ser fram emot att komma dit igen.
Har läst nåt av Wikström, men inte just den boken. Tack för tipset!