Söndagsångest. Inte alls ro. Skulle vilja ordna upp. Vrårna svämmar över. Tidningar jag inte läst och som jag aldrig kommer att hinna läsa. Papper, böcker, ord, ord, ord. Som borde läsas, sorteras, skrivas, talas. Lyssnas? Allt som jag tycker om att ta del av och engagera mig i – och som jag lovat göra. Men nu: känslan av att det svämmar över. Yttre och inre högar.
Ibland hjälper det att ens skriva så där långt, så lättar det. Att skriva ner ångesten och få den några centimeter ifrån sig själv.
De år jag skrev på min avhandling som intensivast kunde ångest kring skrivprojektet torna upp sig nu och då. Alltid var medicinen att skriva. Det är konstigt att man kan bota det som känns motbjudande genom att kasta sig mitt in i det. Det är konstigt att man så länge låter bli fastän man med säkerhet vet vilken medicin som hjälper.
Den här söndagen i kyrkoåret talar om att vara trogen i det lilla. Kanske försöka vara trogen de där små projekten? Eller bestämma sig för ett tydligt nej ifall det inte går, men inte gå omkring med klump i magen.
I boken ”Ingrid och Bassiluskan” som är en favorit i vårt hem sägs det så här: ”Starka medicinen skrämmer Bassiluskan. Väck med dig från barnen, bort från stackars näsan.”
Jag tittar på pappershögarna och de små-stora projekten, sätter mig vid datorn och ber den bönen.
Ps. Det kan också vara väldigt bra med ordentliga tidningshögar – som när ett litet barn faller huvudet före från soffan och tidningshögen dämpar fallet en aning…
Tack Malena, skall testa ”man kan bota det som känns motbjudande genom att kasta sig mitt in i det” nästa gång jag har den där känslan.