Som vanligt så vädrar jag här en sak som är aktuell för mig just nu. Nu handlar det om hur jag inte alltid förstår mig på hur människor tänker, och hur förbryllad och ibland ledsen det kan göra mig.
Det är svårt med vänskap, har jag nog alltid tyckt. Det är inte lätt för mig att hitta och lära känna människor som jag verkligen trivs med och som trivs med mig. I kombination med att jag inte trivs i stora folksamlingar och inte särskilt ofta söker mig till människor som jag inte känner gör att min bekantskapskrets aldrig har varit särskilt stor. Jag har också flyttat runt väldigt mycket och har i och med det tappat de flesta vänner som jag har under åren fått.
Då min situation är som det är så har det några gånger hänt att jag har sökt upp gamla vänner när jag har rört mig i samma områden där de bor.
Nu försökte jag få tag på en gammal vän som jag hoppades träffa då jag kom till vännens bostadsort. Då jag inte fick något svar på varken mail eller textmeddelande så ringde jag till sist. Det var som att prata med en stenmur.
Att bli avvisad kändes nog likadant som det kunde kännas i skolgården för länge sedan. Vad är det för fel med mig? Har jag gjort något fel? Sedan kommer ilskan: nog hittar jag vänner annanstans också, inte behöver jag dig! Till sist hittar jag lite vett någonstans djupt inom mig och konstaterar att det är nog inget fel med mig, jag kan bara inte veta vad som händer i en annan människans huvud och liv. Och det jag inte vet om är onödigt att spekulera kring.
Kanske läser du den här texten någon gång, min gamla vän. Då vill jag att du ska veta att jag ville bara träffas för att jag tyckte om dig när vi kände varann för många år sedan. Om du någon gång känner att det kunde vara trevligt att ses så skriv eller ring, jag blir bara glad om du gör det. Och om du hellre vill låta bli så önskar jag dig allt gott. Jag förstår att allt har sin tid och våran tid har redan gått och tagit slut.
