Andetag

Jag är på besök hos en god vän, och som vanligt har vi långa samtal långt in i nätterna. Vi har redan hunnit avhandla många ämnen, från världspolitik till kometer och relationsproblem.

En sak som vi har pratat en del om är andras och sina egna förväntningar på sig själv, och hur man kan komma att acceptera sig själv så som man är.

Mycket av våra tankar om hur vi borde vara kommer redan från uppväxten. Jag kom att tänka på en dikt som jag läste en gång, och som jag har försökt översätta här till svenska. Vilka tankar väcker dikten i dig? Hurdant mått har du i din ryggsäck?

”Jag gick från mitt barndomshem med en ryggsäck

och ett mått i ryggsäcken.

Med det måttet mätte jag mig själv och fick alltid resultatet;

räcker inte, räcker inte!

I en lång tid trodde jag på mitt mått.

Sedan hittade jag ett nytt. Det sade: räcker, räcker bra!

Då förstod jag, att mitt mått var fel.

Det enda måttet det gav var, räcker inte.

Jag tog det tillbaka och min mamma blev förvånad; Det är inget fel med måttet!

Det är ett arvemått, har alltid varit i släkten.”

• Anja Laurila

Den ursprungliga dikten:

”Lähdin lapsuuteni kodista selässäni reppu

ja repussani mitta.

Sillä mitalla mittasin itseäni ja aina oli tulos;

ei riitä, ei riitä!

Kauan uskoin mittaani.

Sitten löysin uuden. Se sanoi; riittää, riittää hyvinkin!

Silloin tajusin, että mittani oli virheellinen.

Sen ainoa lukema oli, ei riitä.

Vein sen takaisin ja äitini hämmästyi; Ei se virheellinen ole!

Se on perintömitta, kulkenut suvussa aina.”