Även den här sommaren har det kommit rapporter om massdöd bland bin. Minskningen lär ha startat redan efter andra världskrigets slut men år 2006 kom uppgifter från USA om att hela bisamhällen hade slagits ut. Även om orsakerna till bidöden kan vara flera tyder forskning på att en av de viktigaste bovarna är bekämpningsmedlet neonikotinoider som används på åkrar och skogar.
Ifjol röstade EU för ett tvåårigt förbud mot neonikotinoida bekämpningsmedel inom EU, men Finland röstade blankt i själva omröstningen. ”Vår” motivering var att det inte finns några entydiga bevis för att neonikotinoider leder till massdöd bland bin.
Sådana här argument gör mig både matt och arg. ”Det finns inga entydiga bevis… därför fortsätter vi som förr”. Varför är det här ett argument som har tyngd? Finns det kanske inte en mängd saker som vi lagstiftningsvägen försöker förhindra utan att frågan om entydiga bevis blir aktuell?
För vi kunde ju lämna bevisspåret och tänka annorlunda: att vi vill lagstifta mot neonikotinoider för att vi vill ta ett steg mot ett jordbruk utan bekämpningsmedel, för att det är ett sådant jord- och skogsbruk vi vill ha, för att vi med kemiska medel inte ens vill ta risken att rubba ekosystemen.
En tredjedel av det vi äter härstammar från pollinerade växter. Det är självklart att vi är beroende av bina.
Nåt borde göras nu. När krisen sedan står vid dörren, är det för sent. Bina är små och sårbara. Ändå oerhört värdefulla.
Tack för kommentaren, Torbjörn. Jag håller helt med dig.