Jag pratade för ett tag sen med en kompis om fåfänga, i den estetiska meningen av ordet. Hon sade sig hata det, och då passade jag på att påpeka att hon sminkar sig ibland och använder smycken. Det tyckte hon inte att var fåfänga utan ett uttryck av människans behov att smycka sig.
Jag tycker absolut att människan har en längtan efter det vackra, och tycker att det kan även beskrivas som fåfänga. I en del kristna kretsar är det eller har varit fult att bry sig om sitt yttre. Egentligen konstigt då Bibeln är full med män och kvinnor i snygga kläder och smycken, men det bara finns ett fåtal ställen där (kvinnornas) fåfänga fördöms.
Jag tänker att på samma sätt som de flesta sakerna i livet så är fåfänga något dåligt när det börjar gå i överstyr. Människan behöver att äta, röra på sig, arbeta, ha något vackert omkring sig osv. Men allt detta kan missbrukas, och det är då det dåliga i behovet kommer fram. Det är just detta som jag tror att min kompis reagerade mot: det nuförtiden rätt vanliga fenomenet att fåfängan blir ett missbruk.
Jag anser att vi behöver inte skämmas för eller vara rädda för att avslöja att vi gillar att använda kläder i form och färger som passar oss, välja enfrisyr som ser bra ut osv. Vi behöver inte ens ljuga om att vi ibland gör det för att andra människor ska tycka att vi ser bra ut, för det är helt ok att behöva få lite bekräftelse från andra då och då. Jag tror att det är som med godis: om man inte förbjuder sig själv att ibland äta nåt gott så är det lättare att hålla ätandet under kontroll.
