Det börjar snart regna, konstaterar jag till dottern i gungan. Kanske vi borde gå in? Eller så inte? Jag tittar på molnen. Det ser inte ut att bli ett långvarigt regn. Kanske ska vi stanna ute ändå? Som barn gillade jag förstås att springa ut när varma sommarregn kom på besök. Men nu? Nu är första tanken blöta kläder och skor både för mig och dottern. Klibbigt och krångligt. Men dottern har roligt i gungan och nu börjar hon känna av regndropparna och sträcker förtjust upp armarna mot himlen. Varför ska jag göra slut på den här upplevelsen? Sommarregn är ju härligt, minns jag inte det? Jo, nog minns jag och den här gången får personen jag helst vill vara övertaget.
Makten jag som förälder har drabbar mig – jag kan driva igenom saker ”bara för att jag tycker det” (visst kan jag ge argument, men argumenten behöver inte vara bra för att vi ska göra som jag säger). Nej, jag vill helst inte anamma den här auktoritativa föräldramakten. Jag vill helst något annat – en annan hållning och en annan kommunikation.
Vi stannar ute. Regnet faller. Pannluggen klibbar och kläderna smiter åt på kroppen. Några grannar går förbi och ger oss en uppskattande kommentar. Jag känner mig nästan lite skyldig – riktigt så här ”härlig mamma” är jag ju inte. Som tur börjar jag inte förklara mig.
När regnet avtagit tycker dottern att vi ska byta gren. Gå i trappor nästa! Och här har det bildats små vattenrännor. Jag ser vad som väntar och känner åter samma bekymmer torna upp sig inombords. Men varför inte löpa linan ut nu när vi ändå är i gång? Det är ju perfekt att gegga med jord och gräs idag. På detta vis fortsätter vår eftermiddag.
Medan dottern plaskar i badbaljan (som blev en naturlig avslutning på äventyret) tänker jag att föräldraskap påtagligt ställer en inför utmaningen att hålla ihop ord och handling. Innan jag fick barn kunde jag tänka ”vad gör det om barnet får smutsiga kläder” eller ”förstås ska man vara ute i sommarregn”. ”Det finns inga dåliga väder bara…” Men nu när jag står mitt uppe i föräldraskapet är det mera komplicerat. Just det: komplicerat. Och redan uttrycket i sig är så där irriterande vuxet på något vis. Luddigt. Jovisst, ibland är saker komplicerade, men ibland undviks bara en sannare beskrivning: som att det just nu som småbarnsförälder kan kännas klart lockande att göra livet mera bekvämt, med mindre kladd, lite mindre omständligt. (För det är ju rätt mycket kladd som det redan är! Bara en titt på den ingrodda matstolen berättar.)
Men om jag tar bort kladdet, vad händer då? Vilka världar och upplevelser missar mitt barn, jag och vi tillsammans och vill jag ta ifrån henne de världarna, när det i botten mest handlar om min egen bekvämlighet?
Det finns en tid för ordning och reda, det finns en tid för kladd och kleta. Det kunde vara dagens tillägg till Predikarens lista på ”allt har sin tid”.
