Vi har idag (igen) haft en mycket roligt dag med ett gäng småbarn. En helt fantastisk sommardag i skärgården! 
Det får mej att fundera på hur den person som kommit på idén med arvssynd varit funtad? Tanken om att småbarn på något sätt vore syndiga bara för att de råkat födas är nog ganska långsökt. Varför i fridens namn vore de det?
Hur kommer man ens på en sådan idé? Antagligen har man inte egna barn, eller så är man ensamförsörjare som har fyrlingar med kolik. Någon annan vettig förklaring kan det omöjligen finnas, med undantag för Damian.
Många av de principer och lagar som står skrivna i den goda boken är ju på något sätt rimliga och vettiga, speciellt då de sätts i en kontext där de skrivits i mellanöstern för några tusen år sedan, men att börja ålägga små barn med synd är bara lågt.
Tanken bakom detta är väl ganska klar: att föräldrarna skall se till att barnet upptas i en gemenskap som vill har föräldrarnas tionden och att de regelbundet kommer och ber om syndernas förlåtelse, kanske lämnar lite extra kollekt med samma.
När man sedan är vuxen och gör bort sig på eget ansvar har jag inget emot att någon kommer och anser att jag syndar, men lämna barnen i fred.
Ni hinner nog ålägga dem med skuld och syndabördor nog när det blir stora.
Hmm… Jag tänker mig att arvsynden är benägenheten att inte alltid välja att göra det som är gott/snällt, fast man vet vad som är rätt/snällt. O den benägenheten skulle jag nog säga att mina barn har… Även om konsekvenserna oftast är ganska små för små människors felval.
Är nog benägen att hålla med både Patricia här ovan, och den goda boken(Bibeln). Tror nog arvsynden existerar. Och liksom Patricia är jag också själv förälder. Att säga att även småbarn är syndare, skall inte ses som ett angrepp på dem. Istället handlar det om att varje människa föds in i en värld och ett människosläkte, ett kollektiv som i sin helhet är befläckat av ”urkatastrofen”(syndafallet). Denna delaktighet i människosläktets gemensamma skuld och bortvändhet från Gud, är kanske inte utåt sett så synlig den allra första tiden av en människas liv. Men ganska snabbt börjar den nog synas. Redan barn i dagisåldern kan man se bete sig själviskt mot varandra: ”det är MINA leksaker, ge HIT dem, DU får inte leka med dem!” osv. Viktigt att minnas är ju också att synden djupast sett inte enbart är enskilda gärningar, utan en medfödd självisk vilja. Jag tror att det är sant som Romarbrevet förkunnar ”ALLA människor har syndat och gått miste om härligheten från Gud”. Men Gud vare tack! Det finns möjlighet till förlåtelse, rening, frälsning och nytt LIV för oss alla genom tron på Jesus Kristus vår Frälsare! 🙂 Amen.
Arvssynden kan förstås symboliskt som den moderna mänskans brist på kontakt med sig själv och den andliga sfären. Nån gång långt tillbaka har det har skett en splittring i psyket som gör oss halva och ofullkomliga. Vi överbetonar vårt ego och har förlorat kontakten med det undermedvetna och söker förgäves efter mening i tillvaron. Den här splittringen för vi vidare från generation till generation. Kristus som frälsaren kan förstås som en symbol för att finna tillbaka till oss själva som hela mänskor igen.
Kristus är ingen symbol, utan en verklig person. Är Han inte det är vi utan hopp.