Andetag

Idag har jag varit mamma i ett år och åtta månader. Det börjar småningom sjunka in att mitt barn faktiskt finns och att det är jag som är hennes mamma. Det behövs ordentligt med tid för sådana insikter, och träning i själva mammaskapet tar väl aldrig slut. Men dottern påminner mig dagligen om vår speciella relation. ”Mit da mamma” är ett minst sagt återkommande uttryck. Har ingen aning varifrån det tyskinspirerade kommer, men dotterns önskan kan inte missförstås: nu vill jag vara med dig, komma i din famn. Oftast möts våra önskningar. Det är härligt att kramas, mysa, dansa, läsa böcker tillsammans, kånka på en sommarvarm liten kropp. Men ibland är det klart att mit da mamma gärna kunde vara mit da pappa. Så att den där jätteviktiga tidningen, det heliga morgonmålet med den livsnödvändiga koppen kaffe skulle kunna intas i någon form av ro, meningar kunde läsas till slut och kaffet kunde drickas varmt (utan vrål och ursinnig gråt).

Jag hör de äldre kvinnornas röst: ”Njut, den här tiden är så kort”, säger de som vet. Visst tror jag dem. Visst njuter jag. Visst kan jag ändå längta till lite mindre mit da mamma och precis när jag säger det känna vemod. Runt hörnet väntar ju allt det där som jag som mamma kommer att bytas ut emot. Och även det är som det ska.

Jag läste någonstans att egentligen består hela livet av dessa pendlingar mellan ”mit da mamma” (föräldrar, hemmet eller vem det nu kan vara som varit ens närmaste) och uppbrottet, utåtriktningen mot äventyret, det okända, allt det andra som finns att upptäcka. Det är inte bara något som hör barndomen eller tonårstiden till. Var finns jag själv just nu i den pendelrörelsen? Kan jag uttrycka mit da mamma när jag själv är föremålet för samma längtan? ”Jag skulle vilja komma och hjälpa dig” säger min mamma i telefon. Jag säger att jag vet det men att vi klarar oss. Det handlar inte om att jag inte skulle uppskatta mammas hjälp, men mammas hälsa gör att det inte är möjligt att komma och ge ett handtag. Det vet vi båda (fast i sina bästa stunder tror jag att mamma glömmer att det är så). Och jag har kanske just därför lagt min längtan åt sidan? Kanske är det så. Eller tar den sig bara andra uttryck? För hon finns ju i mig – min mamma. Hon är min förebild i mycket, och kanske särskilt i att vara mamma. Så även om vi inte träffas så ofta och långa telefonsamtal är svåra att genomföra, så gräver jag i egna barn- och mammaminnen. Jag känner igen min dotters längtan och jag känner igen mitt sätt i min mammas. Vi flätas in i varandra. Jag är nyfiken på den flätan.