Jag ska helt strax göra något jag hittills gjort så sällan att det fortfarande ger mig kalla kårar. På ett bra sätt. En arbetsuppgifterna här på sommarjobbet är nämligen att hålla andakt.
Medan jag sitter och planerar slås jag av hur mycket känslan som präglar andaktsplanerandet påminner om lektionsplanerandet. Hur det jag snart ska göra känns fruktansvärt viktigt. Hur det känns att en är iakttagen. Att en inte får misslyckas, göra fel.
Jag har undervisat i ganska många klasser i ganska många skolor vid det här laget. Jag vet att jag har en viss rutin när det kommer till undervisning. Och jag vet att den rutin jag har kommit av att jag blivit van. Av att jag fått upprepa.
Jag är helt övertygad om att det kommer bli rutin på andakterna också. Men än så länge går mängden sådana jag haft att räkna på en hands fingrar. Så idag räknar jag med att det går som på de första lektionerna för några år sedan; jag oroar mig för att inte räcka till, för att ovanan ska skina igenom, för att det jag säger inte ska kännas relevant för dem som lyssnar – förutsatt att de ens gör det.
Och så kommer det på något vänster att gå alldeles okej till slut ändå. Det är kanske just så det ska vara.
Vad tror ni om den saken?
