Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Bakom Guds rygg

11 jul , 2014, 13.00 Paula

 

Jag får nuförtiden rätt sällan chansen att prata tro, och därför var det korsetroligt när en människa för någon dag sedan frågade mig om min andliga resa. Under samtalet kom vi in i frågan om vad tro egentligen är. Min samtalspartner sade att det för honom mest handlar om ett beslut. Jag har fortsatt fundera efter samtalet om vad jag tänker att tro är, och hur jag skulle med ord kunna formulera det.

Jag tänker att det ofta handlar om beslut när det kommer till mänskliga relationer, tänker nu främst på parrelationer. Ett äktenskapslöfte innebär för mig ett ömsesidigt beslut att älska, även under dåliga tider när det är svårt att känna kärleken. Men vad händer med beslutet om den andra parten försvinner utan ett ord eller förklaring och aldrig mera hör av sig? Hade det inte funnits några större problem i äktenskapet så skulle nog de flesta börja tänka på att det har hänt något ont, en olycka, kidnappning, mord kanske.

Det var för fem år sedan som Gud försvann ur mitt liv. Eftersom Gud inte kan kidnappas eller dö i en olycka, hade jag inte särskilt många förklaringar kvar. Jag tänkte länge att det bara var tillfälligt, att Gud aldrig kunde lämna mig eller jag Gud. Jag försökte verkligen söka Gud, men fann inget. Då kunde jag inte bara besluta att tro på Gud, det hade känts rent av löjligt.

Men vad var det egentligen som jag hade förlorat? Det är svårt att med ord beskriva vad tro egentligen är eller var för mig, men ska göra mitt bästa i att försöka göra det.

I Bibeln står det såhär: Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Det är ungefär så jag har upplevt tron, att det är visshet. Egentligen var visshet ett bättre ord för min relation med Gud än tro. Jag visste att Gud fanns, det handlade inte om känslor eller tro, utan vetskap om att det är sant. Men sedan förlorade jag den vissheten och kvar fanns bara tomhet.

Tron har inte med förnuftet eller känslor att göra, inte främst. Säg mig, vilken religion känns vettig eller rimlig? För mig är det bara Gud som kan skänka tro på nåt så absurt som Sig Själv. Och tydligen också ta bort det.

mot havet

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *