Andetag

Jag har ofta hört kvinnor ondgöra sig över att de upplever att det ställs orimliga krav på deras utseende. Samma kvinnor har slagit fast att det är från männen dessa krav härstammar. Att det är männen som tar sig rätten att bestämma hur en vacker kvinna ser ut, hur hon måste se ut för att vara åtråvärd. Att hon överhuvudtaget behöver vara åtråvärd (och helst oskuldsfull på samma gång). Att det sjuka i systemet är att kvinnor ger efter och okritiskt går med i spelet, trots att fruktansvärt många inte mår bra av det.

Jag har inget att invända. Allt det här stämmer så vitt jag kan förstå. Med stöd av egen småskalig empirisk undersökning har jag kunnat konstatera att det kvinnliga skönhetsideal som tutas ut i massmedia är av ett sådant slag att de flesta som aspirerar till det kommer att komma till korta och den man som drömmer om den perfekt retuscherade skönheten ohjälpligen kommer bli besviken.

Det är så. De krav som både implicit och explicit – främst av män – ställs på kvinnors utseende är orimliga. Hela tanken att andra människor på basen av ditt utseende skulle kunna dra rättvisa slutsatser om ditt värde som människa är sjuk. Ändå vet jag att det händer att folk blir dömda på basen av ytliga egenskaper.

Ett estetiskt omdöme är alltid subjektivt och var och en har rätt till sin egen smak. Således torde det vara självklart att det är omöjligt att fastslå något universellt ideal för skönhet. Ändå finns det de som försöker, tar sig rätten, vilket i sin tur leder till att folk sitter och ratar potentiella vänner eller partners på grund av diverse snett sittande eller fel formade extremiteter, talar illa om obekanta på basen av fysiska egenskaper eller delar in folk i bättre och sämre, finare och fulare på basen av attribut som inget säger om de människor som blir dömda.

Nu tänker du kanske att allt det jag sagt hittills är självklart. Att jag i början på texten lovade annat än jag bjudit på hittills. Att jag egentligen är sur på något helt annat.

Detta är rätt och riktigt. Jag ska strax avslöja var skon klämmer.

Som sagt har jag ofta hört kvinnor ondgöra sig över att män ställer orimliga krav på deras utseende. Att de objektifieras. Ses mindre som människor än föremål, potentiella vägar till njutning. Sådana som ska behaga. Jag har hört kvinnor säga att de känner sig kränkta.

Jag betvivlar inte att det är just så.

Men. Jag ondgör mig också. Över det kvinnorna utsätts för, visst, men även över annat.

Jag ondgör mig över att det i det ovannämnda ondgörandet ofta finns en underton av något underförstått. En underton som låter förstå att kvinnor är bättre. Att de inte objektifierar eller ställer fåfänga krav på potentiella partners. Att det överhuvudtaget inte finns förväntningar på hur en välskapt man borde se ut. Att pojkar inte i lika grad som flickor upplever känslor av kroppslig otillräcklighet och skam över att inte nå upp till föreställda skönhetsideal.

Jag ondgör mig för att min blygsamma erfarenhet av att växa upp och leva som man – med en stor mängd kvinnliga vänner vilket har möjliggjort idkandet av blygsam empirisk forskning på det aktuella området – visar på att kvinnor visst objektifierar. Att kvinnor visst, precis lika väl som män kan klämma ur sig fåfänga uttalanden om potentiella partners som måste vara tränade och ha tvättbräda och det ena med det femte i fysisk väg som mången man aldrig kan nå upp till.

Jag ondgör mig för jag har hört minst lika många kvinnor som män säga att de aldrig kan tänka sig sällskapa med någon som är tjock eller har den ena eller andra fysiska ”defekten”.

Jag ondgör mig över att det ställs krav på hur pojkar ska se ut som de aldrig kan leva upp till, för att jag av egen erfarenhet vet vad det kan göra åt ens självförtroende om en alltid känner sig oattraktiv, oestetisk och ful.

Och jag är arg.

Jag är arg för att det fortfarande inte anses manligt (i brist på bättre ord) att visa att det visst bekommer en att en inte lyckas leva upp till orimliga ideal. Arg på att ett skadat självförtroende – följden av oförmågan att leva upp till ideal – gör en oattraktiv. Ointressant. Ensam.

Jag är besviken. På att så många drabbas. På att vi har skapat ett samhälle där våra pojkar och flickor, män och kvinnor mår dåligt för att de inte ser ut på ett visst sätt. Där det är okej att dra slutsatser om ens värde som människa på basen av fullkomligt meningslösa yttre egenskaper.

Jag vill hitta en skyldig, märker att det är svårt.

Så jag skyller på strukturerna. Kommer fram till att dessa skapats av män. Att de upprätthålls av både män och kvinnor och att vi alla har makt att motarbeta dem. Att dra vårt strå till stacken och göra världen lite bättre. Lite mer mänsklig.

Ändå gör vi det inte (eller allt för lite).

Varför? Vem tjänar på vår passivitet?