För ett par timmar sedan flög det en fågel in i min fönster. Jag gick ut för att titta om fågeln klarade sig. Han log i marken och ena vingen fladdrade lite. Jag tog honom försiktigt i min hand och kände på en gång att nacken var bruten. Han hade dött ögonblickligen.
Jag har många känslor inför döden. För min egen del är jag inte rädd för den, däremot är min värsta rädsla att någon av de som jag håller kär skulle dö. Döden kan vara fruktansvärd, men samtidigt kan livet ibland kännas värre än döden. Ofta kommer döden alldeles för tidigt och orsakar stor smärta för dem som blir kvar. Lika ofta är den döde glömd redan under sitt liv.
Den vackra fågelns kropp fick sin sista viloplats inne i en ihålig, gammal stubbe. Jag lade några blommor ovanpå honom. Jag tror inte att det spelar någon roll för fågeln var hans grav blev, men det kändes ändå viktigt att visa att jag var där. Jag såg, sörjde och visade respekt för det livet som släcktes idag.
