Jag har i tre dagar varit i Ungern med en grupp människor jag aldrig träffat tidigare i något annat sammanhang. Vi var där för att tala och lyssna.
Och oj, så rädd jag var! Jag var rädd för att allt gick på finska. Jag var rädd för att människorna skulle vara hårda, alltför självhävdande och ovilliga att lyssna på varandra. Jag var rädd för att det skulle vara ”bara prat” om goda ideal, men inget liv.
Men jag har överbevisats och verkligen fått lära mig mycket. Den största lärdomen kommer inte från vad någon där sa, utan från mötet med mina egna fördomar. Där var människor med viktiga positioner och fina kläder, men också med stora hjärtan, välvilja i mängder och med genuint intresse och ärlig öppenhet för andra människor. Människor som öppnade sig för främlingar. Människor som blottade osäkerhet och sårbarhet. Människor som såg mer på andra än på sig själva.
Människor som jag trodde att jag visste något om innan jag lyssnat.
Människor som hela tiden visade sig vara ännu mer.
Idag är det Kristi himmelsfärdsdag. Jag ber:
Herre, hjälp mig att inte stirra på himlen i hopp om att se en skymt av din kropp som försvann. Hjälp mig att istället vända mig till min nästa och se dig där i blicken, den sårbara. Hjälp mig att inse att din kropp nu inte hittas bland molnen utan bara går att möta i din kyrka, i vår mänsklighet. Amen.
