Andetag

Imorgon är en av mina favoritdagar: Skärtorsdag. Dagen då vi minns den där kvällen för 2000 år sedan då Jesus, tillsammans med lärjungar som fattade knappt något alls, lägger på på det där sista krutet för att berätta vem han är och vad han vill. På skärtorsdag minns vi kvällen för den sista måltiden – den första nattvarden.

Få saker är så laddade för mig som just nattvarden. Ingenting utmanar mig lika mycket. Friden jag får då jag trängs mellan en konfirmand och en 90-åring är större än vad summor på banken eller hälsa kan ge. Allvaret är aldrig större, och tacksamheten över vad jag hittat är aldrig mer överväldigande.

Det är ingen lätt sak att fira nattvard, tycker jag. Jesus har sagt att vi, om vi vill, får dricka den bägare han dricker. Men själv ber han i Getsemane om att få slippa. För bägaren är inget fredagsmys-vin. Den är allt annat än välsmakande. Då vi dricker ur den, istället för att låta den gå förbi oss, så säger vi ja till kärleken, till sanningen, till hoppet och till rättfärdigheten. Det låter vackert, men det kostar. Vi säger att vi vill vara med i den klubb som är Kyrkan; den klubb som kräver vad vi trodde att var allt, för att ge vad som verkligen är allt.

Nattvarden påminner mig om min trasighet och min trolöshet. Den påminner mig om hur jag inte vågar leva ett liv där jag inte eftersträvar anseende, intelligens, beundran, status och skönhet. Jag är så rädd för att tro på det Jesus säger. Jag är så rädd för att testa på hur det vore att inte vara… just rädd. Jag vill så gärna leva i illussionen om egen kontroll, styrka och lycka.

Men nattvarden dömer mig ändå inte – även om den lyckas peka på mina tillkortakommanden. Nej, den innesluter mig. Den säger att det är fint att jag vill vara med. Den säger att jag har en lång väg kvar att gå, men att jag får gå den vägen tillsammans med Gud och de andra som trängs där intill mig vid altarringen. Nattvarden lär mig att jag och alla andra får bli vad vi äter: Kristi kropp i världen som fortsätter det som han har påbörjat.

Han måste ha tänkt att han chansade, Jesus. Där satt han med några vänner som oftare ställde dumma frågor än särskilt smarta. Men han vågar hoppas på att de ska minnas nånting av det han säger och gör. Han är en verklig förebild vad gäller tro, hopp och kärlek. Och vad gör han den där sista kvällen, som kanske är hans sista chans? Vad vill han säga då tiden snart runnit genom timglaset och han ska vara död inom ett dygn?
Jo, han tvättar deras fötter, och lär dem att vi är vårt största jag då vi tjänar och älskar. Och han lär oss genom nattvarden hur vi ska minnas hans uppdrag, hans offer och hans kärlek så att vi ska kunna känna igen en värld där kärleken vinner – för att sedan i vår tur kunna vara med och bygga upp sådana världar lite här och där.

Och jag tänker att ”Nej… Ingenting är större än det här. Tack”.