Andetag

Inför stilla veckan är det dags att summera fastan. Till att börja med vill jag konstatera att det där med ekofasta inte blev någon hit. Visserligen undvek jag länge räkor och tonfisk och vad det nu var jag lovade låta bli att konsumera. Men väl på slutrakan föll jag offer för lättja och plockade fram frysräkorna och slängde med dem i pastan – två dagar i rad gjorde jag det – och även om en nog kan fråga sig om inte det är mer ekologiskt att konsumera det en redan köpt än att slänga bort det så ska detta återfall på slutrakan betraktas som ett misslyckande, inget annat.

Som jag förstått det är det här med fasta något som ska uppmuntra till reflektion och insikt om det egna livet. Inte heller på denna punkt var ekofastan för min del någon hit. Jag avstod från något jag i princip redan strävat efter att avstå från och upptäckte inget nytt miljöskadligt i mina konsumtionsvanor.

Det som däremot har hjälpt mig förstå saker om mig själv och mitt liv och som tvingat mig in i en fas av djup självreflektion är den förvisning till Vasa mina studier bjudit på. Ofrivilligt avskärmad från hen jag lever med, släkt och vänner har jag funnit mig i en situation där det har känts naturligt att tänka över både en och annan sak jag länge grubblat över eller burit på. På det sättet går avståndet till allt det som är viktigt i mitt liv på sätt och vis att se som en form av fasta. Och sett ur det perspektivet ser fastan ut att bli något av en succé trots ekofastefloppen. Fast det förutsätter att jag förstått vad det här med fasta går ut på. Och det är  inte alls självklart.

Hur är det med dig? Har du fastat och hur har din fasta gått isåfall?