På agendan denna vecka: den andra praktikperiodens första lektioner. Vi inleder med ett existentiellt tema som på alla vis är lätt att närma sig: döden. Vägen dit går via cancer och lidande med siktet stadigt ställt på eutanasi.
Eleverna i en av grupperna jag får undervisa i läser John Greens Förr eller senare exploderar jag, en roman som handlar om tonåringar i färd med att dö av cancer. Temat är tungt men romanen livsbejakande. I skrivande stund har jag en vision. Jag vet vilken väg jag vill gå och jag vet att målet jag kommer nå är en diskussion om värderingar,moral, etik, döden och eutanasi.
Det lär bli en viktig viktig diskussion, men jag inser att innan jag når målet måste jag själv vara på det klara om ett par saker. Ska jag snacka död och eutanasi med unga måste jag själv veta var jag står. Jag måste ha så bra koll att jag själv kan bjuda på mig. Visa att jag vågar tala också om det tunga.
Och okej. Jag känner att jag har koll på det där med eutanasi. Men HUR i hela friden ska jag tala om döden? Bortsett från ett par närmare släktingar som gått bort har jag med tanke på detta vårt livs mest oundvikliga fenomen fått leva ett rätt skyddat liv. Hur ska jag tala om det jag inte känner till?
Jag rädd för döden, rädd för det obekanta. Trots kristenhet, tro på syndernas förlåtelse och uppståndelse är jag rädd. För att jag vill tro men kanske tvivlar.
Paradoxalt nog är tron också ett enormt stöd i kampen mot denna rädsla för det obekanta.
Det må vara som det vill. Nu står jag ändå inför att tala död med unga och undrar hur. Hur ska jag tala om det som skrämmer mig och som jag inte känner till? Hur ska jag tala om döden?
Har du några idéer? Hur brukar du tala om döden?
Just så som du skriver tycker jag att du ska tala om döden med de unga. Erkänn att du inte vet och att den skrämmer dig. Ni kan resonera tillsammans sen. För om du vågar stå där och erkänna att du inte vet och att du är rädd tror jag att du tar udden av ”det stora mysteriet”. För, det är ju just så de allra flesta känner inför döden. Oberoende av om man är ung eller gammal. Alla har inte egna erfarenheter och även om man har dem så är de kanske inte sådana att man egentligen vill tala om dem.
Tack för din kommentar! Du har nog rätt i det att då det gäller svåra saker som döden vinner vi alla på att visa vår mänsklighet och sårbarhet. Just för att den där känslan av litenhet inför det en inte känner till är så universell.
Att tala om döden är alltid aktuellt. Vi gör det för sällan. Det är bra att utgå från elevernas referensram. Boken som du nämner talar säkert starkt om sjukdom, lidande och död. Döden är okänd, men allt fram till den är bekant och det finns människor runtomkring som vill väl: stöder och hjälper. Döden är steget till ett annat liv, vi kristna brukar säga det eviga livet. Jesus ger trygghet i livet och i döden och vidare i livet efter det liv som vi här känner.
Tack för din kommentar! Jag tror du har rätt att vi talar för sällan om döden, men å andra sidan är den ju inte heller en lika synlig del av vår vardag som den varit för tidigare generationer. Kanske det beror på det?