Det visades ett program om pilgrimsvandring på tv. Santiago de Compostela var målet. Karga spanska landskap – vackert och tilltalande. I övrigt var programmet en besvikelse, men lyckades ändå inte släcka mina egna pilgrimsvandrardrömmar.
Hade jag levt för 500 år sedan hade det måhända inte blivit mer av saken än just drömmerier. År 1545 förbjöd nämligen Gustav Vasa pilgrimsvandringar i Sverige. En orsak lär ha varit att han ansåg att folket borde arbeta mer och vandra mindre. Pilgrimsvandring hade blivit något av en folkrörelse i Europa: man har uppskattat att mellan åren 1150–1450 deltog ca 20–50 procent av den vuxna befolkningen i en pilgrimsvandring.
Nu hade Gustav Vasa fått nog. Inget mer rännande längs vägarna.
Det är någonting roande med det här förbudet. Det är komiskt att förbjuda något så grundläggande vardagligt som vandring. Förbudet är roande i dess kortsynthet och historielöshet – pilgrimsvandringen som fenomen hade ju i själva verket bidragit till en ekonomisk utveckling i Europa. Till följd av pilgrimsrutterna byggdes vägar, broar, härbärgen, kloster, kyrkor och så vidare. Till allt det här tillkommer det faktum att påbudet att vi borde arbeta mer låter bekant…
Pilgrimsvandring har blivit allt populärare under senaste årtionden, men om målet var det som stod i främsta rummet har den sidan måhända tonats ner idag. Nu är vägen minst lika viktig. Vad vägen gör med vandraren.
”Pilgrimsvandring är ett sätt att i den yttre resan även göra en inre resa där man söker sig själv och de goda värdena i livet. Som en del i vandringen och hjälp i sökandet används bön, meditation, tystnad och delandet.” (Föreningen Pilgrim i Sverige, 2007)
Jag sitter och funderar på ifall man kan pilgrimsvandra med ett litet barn? Säkert, om man orkar bära eller om rutten tillåter vagn. Övernattningar? Blöjbyten? Lite mera oklara faktorer. Jag känner redan hur det hela börjar kännas för svårt. Det behövs inget Gustav Vasa-förbud för att jag ska stanna hemma.
Fast å andra sidan – om pilgrimsvandring i första hand handlar om den inre resan, då kanske man kan se på vardagsvandringar som en form av pilgrimsvandringar?
Min så gott som dagliga pilgrimsvandring går till Tomasparken där det finns en lekpark. Signalordet här hemma är ett uppfordrande ”gunga, gunga”. Dags att göra sig startklar. Redan inledningsvis möts min medvandrare och jag av prövningar. Det gäller packningen eller rättare sagt – ytterkläderna. Hur få på overall, vantar och skor utan gråt och slänga-sig-på-rygg? Hur få vandrarnas tålamod att räcka till? Alla drömmar om gunga och att hitta goda värden i livet känns långt borta. På något sätt kommer vi ändå iväg. Förr eller senare. Vandringen är inte lång, bara över backen, det handlar inte om en kilometer ens. Räknas det? Pilgrimsvandrar vi verkligen? Jo, jag vill tro det. Särskilt de gånger vi har uppmärksamheten som följeslagare. Då får vi syn på allt – hundar, små vårblommor, en katt i fönstret, solen, en person som liknar pappa! I parken fortsätter meditationen: sand, koltrastar, kråkor som argumenterar bland de kala grenarna, gråsparvar i buskarna, torra löv och små gröna aningar av nytt gräs. Förutom upplevelserna som vi delar märkte jag i veckan att det finns ett picknickbord i parken. När vårsolen börjar värma lite mera ska vi ta med en matsäck.
Det är svårt att förbjuda pilgrimsvandringar.
