Jag steg upp på fel fot idag. Det blev inte bättre av att klockan skulle ställas fram en timme. När klockan närmade sig 12 och gudstjänsttid fick vi oss ändå iväg till kyrkan. Jag småsprang med barnet i vagnen uppför kullerstenarna, kyrkklockorna klämtade. Barnet ropade hejarop till sin spurtande mor. Vinden i ansiktet var frisk. Redan då kändes det bättre. Som om jag höll på att hitta båda fötterna, inte bara felfoten.
Det kunde förstås ändå ha gått galet med trött mamma och smågrinigt barn på väg till gudstjänst, men det gick bra.
Ettåringar i gudstjänstrummet gör vad de gillar att göra.
Om man kan gå så går man runt.
Om man kan krypa så kryper man. Man gör sitt bästa för att nöta de tre trapporna upp till avsatsen. Upp och ner. Och medan man gör detta utstrålar man en glädje och nöjdhet. Bara av att kunna hålla på så här.
För den som håller på att lära sig att gå är kyrkans bänkar, trappor, avsatser och långa gångar perfekta.
Jag tittar på oss vuxna. Rätt allvarliga miner. Det ser inte riktigt ut som om vi känner oss lika bekväma och självklara som barnen.
En femåring har tagit av sig skorna och nu springer hon fram längs sidogången. Härligt! Ettåringen ropar till av förtjusning.
Frågan ”var gränsen går” upptar kanske föräldrarnas medvetande medan de försöker känna av stämningen bland gudstjänstbesökarna. När blir det för mycket ljud, för mycket spring? Samtidigt undrar jag om frågan är fel ställd.
För det finns något som är helt rätt i den rörelse som tar kyrkorummet i besittning. Barnaktiviteten är tillit, lovsång och livsnjutande; att krypa, gå, skutta, titta, förundras, vara otålig, bläddra i psalmbok, sjunga, knäppa händerna, sitta med vid nattvardsbordet. Jag kan, jag får, jag är.
Lovsången smittar av sig. I närheten av det självklara barnet i gudstjänsten händer det något med mig. En känsla av att vara hemma, både till kropp och själ. Barnet hjälper mig.
Jag vet att jag är obotligt (?) hoppfull då det gäller gudstjänster ”för alla”, över generationsgränserna. Jag vet att många tvekar inför att ta med barnen till gudstjänsten när det inte är familjegudstjänst. Jag kan förstå det. Barn är olika, gudstjänstmiljöer och kyrkorum är olika.
Hur tänker du?
Jag går inte regelbundet i kyrkan, men gör jag det är barnen oftast med. Och vid något skede hinner jag tänka: Varför kommer jag hit – med barnen. Jag får sällan mycket ut av det, för med tre barn hinner man inte själv få mycket ut av gudstjänsten. Svaret på frågan står klart, jag vill ju lära mina barn gå i kyrkan.