Andetag

Ni vet bakgrunden. Det problematiska är att de flesta diskussioner jag hör eller läser kring uttalandet slutar vid den här frågan. Och de flesta verkar tycka att det är en bra fråga, att det liksom är okej att den frågan avgör saken. Bl.a. på Radio Vega igår morse så var det den frågan som liksom tystade ”slöpratet” kring ämnet. Men jag tycker inte alls att frågan är bra, eller värd att avsluta diskussionen.

För det första: Var och hur dra gränsen? Blir det inte per definition religionsutövande om man sjunger om Guds godhets rikedom? Borde vi liksom först se till att barnen inte tänker på Gud då de sjunger? Typ distrahera med en clown som spelar panflöjt?

För det andra: Varför är religion per definition problematiskt, till skillnad från kultur? Kan inte kultur vara skadligt? Och varför skulle den här psalmen vara skadlig om den placeras under den ena etiketten, men bara mysig och ofarlig under den andra? Innehållet i texten, och handlingen att sjunga den, är ju densamma. Barnen (som ju är i fokus i diskussionen, väl?) känner knappast till vilken etikett de vuxna valt.

För det tredje: Man verkar tro att det här liksom är kyrkans ”kupp”. Att kyrkan bara ääääälskar att små barn sjunger psalmer på skoltid. Att vi njuter av att se dem ära vår Gud medan de tror att de bara deltar i någon vanlig allsång. Muhahahaha! Nej, faktiskt inte.

För på samma sätt som det finns människor i kyrkan som tycker att vi inte behöver vår vigselrätt, så finns det människor i kyrkan som tycker att våra barn inte behöver sjunga psalmer i skolorna. Vi är inte så rädda om vår position i samhället att vi med alla våra krafter måste se till att julkrubban är med på varje julfest. Nej, faktum är att vi klarar oss ändå. Det är faktiskt inte någon egen position vi alla försöker garantera. Orsaken till att en del av oss i kyrkan tycker att det där med religionsundervisning, julkrubba, lucia (ja, vad gör vi med henne?) och blomstertider kan ha sina positiva sidor (förutom allmänbildande) är att det ger många av våra medlemmar kunskap och erfarenhet som de annars inte får. Det ger dem en liten möjlighet till en aning om vad kyrkan handlar om. Men det allra bästa vore ju om de fick den erfarenheten just i kyrkan.

Föräldrar till döpta barn har lovat att de, tillsammans med församlingen, ska ge barnet en kristen fostran. Det här är alltså inte detsamma som kunskap om kristen tro. Kristen fostran innebär i viss mån utövande av tro. Och själv skulle jag påstå att det helt och hållet handlar om det. Men utövandet har ju egentligen i teorin redan försvunnit från skolorna, eftersom man på många håll säger sig inte tillåta religionsutövande i skolan. Om det här helt försvinner från skolan – då måste alla barnfamiljer börja hänga mer i kyrkan! Och det tycker jag att vore jättekul! Men vad tycker barnen till föräldrar som inte orkar med kyrka, men heller inte orkar berätta vem den där Jesus nu var igen? Barnen har rätt att veta något om den klubb de är medlemmar i.

Och igen: Det största problemet då vi finländare möter människor från andra kulturer är knappast att vi är bibelsprängda Jesus-fans som bemöter annan tro respektlöst. Vi har sällan street fighter à la West Side Story där vi skryter på Jesus och hackar ner på andra.
Det största problemet verkar istället vara att vi inte lärt oss respekt över huvud taget och att vi inte vet vad det betyder att något är heligt. Och tvärtemot vad många i debatten påstår så är det faktiskt Jesus som bäst tränar mig i att inte eftersträva makt i samhället, att respektera det annorlunda, att acceptera (ja, till och med bejaka) olikhet, att se människan som helig och att älska över alla gränser. Det är vad blomstertid och julkrubba påminner mig om.

Jag är ledsen om det för dig kommit att betyda något helt annat.
Och det kan vi prata om, om du vill.

Pst. För er som bara inte kan få nog av det här temat så rekommenderar jag Amanda Audas-Kass funderingar från tisdagen och Daniel Jakobssons tankar från 2011.