Vi inleder med en disclaimer; detta inlägg är inte ett logistiskt önskemål, kritik av fakultet eller ett regionalpolitiskt ställningstagande. Detta är en högst subjektiv skildring av en ytterst enskild och ensam studerandes tillfälliga flytt till Vasa. Jag har ständigt bloggat om brytningsskeden och vägrar utelämna detta ena enskilda.
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
– Reinhold Niebuhr, ”Sinnesrobönen”.
Idag inleddes den andra veckan av till Helsingfors utlokaliserade studier som sedan utlokaliserats vidare till Vasa. Jag jobbar för att göra mig behörig och är beredd till stora uppoffringar. Det ska en vara om en får gratis utbildning och gränslösa möjligheter. Så jag har tagit mitt pick och pack och åkt norrut.
Jag är tacksam för möjligheten att studera pedagogik på svenska. Det är ingen självklarhet att det ska vara så. Det är ingen självklarhet att jag ska få studera. Jag vet att jag är lyckligt lottad. Ändå kan det kännas påfrestande att vara tvungen att lämna allt, hem, nära och kära och hen jag lever med för att några politiker enats om att den fakultet som ger mig behörighet att vara lärare ska finnas i en annan stad än den där jag kan studera ämnet jag vill undervisa i. Men jag accepterar att det är så.
Jag vet att inga onda uppsåt finns och att de politiker som varit med om att fatta beslut om var de olika fakulteterna ska finnas har haft ett ansvar att se till helheten, inte delen som jag i min tur är en väldigt liten del av. Jag ser ingen anledning att kritisera något här.
Jag vill helt enkelt berätta hur det är att vara tvungen att pausa ens liv för att få studera klart. Jag gör det inte för att jag vill ändra på något, jag gör det för att jag tror (mig veta) att jag inte är ensam om att uppleva att den situation jag befinner mig i är både slitsam och psykiskt nedbrytande. Inte på grund av brister i studierna utan på grund av avståndet till dem jag älskar.
Att vara borta hemifrån suger. Att veta att jag behövs där men är här suger. Att ständigt vara splittrad mellan två ställen suger och att gå och lägga sig och vakna ensam suger. Det finns stunder då jag är glad att jag inte behöver utsätta min partner för det arbetstempo jag har här och det finns stunder då jag är glad att jag kan undvika att utsätta oss båda för mina skuldkänslor då jag inte är sambo utan en som jobbar långt in på natten, men det väger lätt då hen är på en annan ort än jag. Dessutom får allt det som suger studierna att kännas extratunga, mycket tyngre än de egentligen är.
Slutresultatet blir att jag genom att ha ett liv i Helsingfors har satt mig själv i en ofördelaktig position med tanke på studierna. Och jag vet att jag inte är ensam.
Jag vet att de som ordnar utbildningen gör sitt yttersta för att beakta våra behov. Jag vet att de i första hand tänker på oss som människor och vill vårt bästa och jag vet att det vi går igenom just nu är ett nödvändigt ont (som innehåller mycket gott, dessutom). Jag vet allt det här men utmattningen gör mig cynisk.
I början av inlägget citerar jag ”Sinnesrobönen”. Jag gör det för att jag verkligen behöver den. Just nu sker (på grund av studierna) mycket i mitt liv som jag inte har makt över. Jag tvingas göra val utan att egentligen ha några alternativ. Att det är så är ingen överraskning, ändå rubbar det en slags skör inre balans. Jag kan inte förstå att jag inte är mer förberedd.
Om du som jag just nu befinner dig i ett vägskäl, kanske befinner dig i precis samma situation som jag vill jag uppmana dig att scrolla uppåt till början av inlägget och läsa bönen. Den fungerar. Om inte genast så efter några genomläsningar. Lita på mig och vet att du inte är ensam om att känna dig svag.
