Det är alltid lätt att komma med synpunkter när man skriver om någon annans arbete eller åsikter. Så även denna gång.
Jag tänker på skrivbord. De flesta av oss har ett sådant och det är väl något av ett trygghetsobjekt för de flesta också. På något sätt är det lättare att jobba vid det bord som är ens eget. En företagskonsult skulle väl tala om komfortzon.
Själv har jag suttit i eget rum, öppet kontorslandskap och i olika varianter däremellan med varierande framgång. Det mest effektiva systemet har faktiskt varit sådant där man har sin egen plats, men platsen byts ut med jämna intervaller. Då hinner man inte bygga upp allt för starka rutiner gällande revir, speciellt då skrivborden inte är identiska sinsemellan. Annars kunde man ju bara flytta sina pappershögar från bord till bord.
Ett eget skrivbord där man trivs är både en fördel och nackdel, beroende på vad man jobbar med. Men på något sätt anser jag ändå att skrivbordet inte får bli för bekvämt, för då stiger tröskeln att lämna det.
Om man har blivit anställd för att jobba med människor så måste det väl vara en nackdel? Mera tid vid skrivbordet betyder mindre tid bland människor. Mindre tid bland människor betyder mindre tid för det man egentligen blivit anställd för.
Något att tänka på nästa gång du sitter vid ditt skrivbord?
Är det här en allegori för nåt? Börjar genast tänka på nåt annat än konkreta skrivbord, typ livet i stort ell. nåt.