Jag har kommit fram till att det viktigaste i livet för mig är att ha någon eller några vänner. Jag har väldigt svårt med att närma mig människor, och har kanske därför inte särskilt många vänner. De vänner jag har värderar jag högt, även fast jag inte alltid är så bra på att visa det.
Jag har lärt mig att människor kan ha lite olika sätt att visa kärlek. En del vill kramas, en del lagar kanske mat, någon ger en present, en annan ringer eller skriver en rad. Jag tycker att det är jobbigt att kramas, inte alltid men ibland. Och det är förstås svårt för andra att veta när det skulle passa mig. Men jag tycker mycket om att få ett litet meddelande mitt på dagen utan nåt särskilt ärende. Och det är härligt att ha en vän som jag kan skicka en rolig bild till, bara för att.
Det är alltid roligt att göra saker tillsammans med vännerna, men jag tror att jag ändå uppskattar mest det vardagliga. Att hjälpas åt när det behövs, göra de sakerna som görs varje dag, inget särskilt alltså. Och om det krisar så är det viktigaste man kan göra ofta att bara finnas till. En av mina många favoritställen i Bibeln är när det går riktigt dåligt för Job och hans vänner kommer för att trösta honom: Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.
