Imorse när jag vaknade fanns den där. Den strypande känslan i magen. Jag har hemmajobbardag, så jag somnade om för att slippa känslan. När jag vaknade igen, fanns den kvar, på en gång. Den fanns där igår kväll då jag la mig, kramper i hela kroppen. Den fanns i förrgår.
Jag vet att ångesten snart går över, men jag vet också att den kommer att komma tillbaka. Kanske inte under våren, kanske inte ens under resten av året. Men den kommer.
Alla har vi något vi får dras med, i hemlighet eller öppet. Jag har kämpat med depressionen och ångesten i över tio år. Jag hör inte till de som säger att allt har en mening, även det svåra. Depressionen har förstört mitt liv på så många sätt att jag vill inte ens tänka på det. Men jag har lärt mig att leva med det, och även förstått något om livet och människor som jag kanske inte hade gjort annars.
Min sjukdom har lärt mig känslighet inför andras svaghet, att förstå att ytan är inte det enda som finns i en människa. Även de som ser ut att ha allt man kan önska sig kan gråta när ingen ser. Jag är glad över att ha fått lära mig detta, även om jag önskar att jag hade fått lära mig på ett lättare sätt.
Maskrosen är stark, och den tränger igenom minsta springa! Ska jag likna den vid viljan att överleva?
Ja, det var så jag också tänkte när jag fotade den envisa, fantastiska växten förra året i en helt omöjlig plats. Tänk hur livet kan hitta grogrund och blomma fast där finns nog nästan inget jordmån.