Andetag

På Ekofastans hemsida kan man förbinda sig att ekofasta genom att välja ett av flera fastesätt. Det har varit svårt att välja, men nu har jag kryssat för alternativet att varva ner, hitta en långsammare takt. Konkret betyder det att jag vardagskvällar under fastan ska befinna mig i säng kl. 23, inte halv ett som jag ibland har haft för vana denna vinter. Jo, jag är en nattuggla, men just nu också en vårdledig sådan. Det betyder att kvällarna är min egentid. I längden är det  ändå inte hållbart att vaka sent och stiga upp tidigt. Jag vill inte längre känna mig som en trasa när dottern är hur pigg som helst vid 7-tiden och vill att dagen ska börja. Jag vill också vara pigg, eller åtminstone piggare. Jag vill vara en gladare mamma och människa, inte först ett par timmar senare och efter några koppar kaffe.

På vilket sätt är det en ekofasta att varva ner? De andra alternativen på ekofastans lista förefaller mera självklara då det gäller miljöhänsyn. Om jag byter ord och i stället talar om skapelsehänsyn och skapelsevänlighet blir bilden tydligare: som människa är jag en del av skapelsen, min dotter är en del av skapelsen o.s.v. Ett skapelsevänligt liv under fastan värnar skapelserelationer mellan människor, gentemot djur och natur. Jag tror att en mera utvilad människa också orkar se andra människor bättre. Och visst – säkert kommer min nya läggdagstid att innebära att datorn eller tv:n stängs av tidigare och lite el sparas, men viktigare är antagligen att med en mera utvilad kropp och själ finns det ork och tålamod att leva på ett mera eftertänksamt sätt. Om jag hungrig och småtrött går till butiken utan en inköpslista är risken större att jag hämtar hem mera plast eftersom jag behöver något snabblagat (oftast är dessa snabba varianter inpackade i en hel del engångsmaterial som jag med större planering kunde försöka undvika). Om jag i den här sinnesstämningen befinner mig i butiken är det dessutom upplagt för att min inre spargris grymtar fram. Hon som tycker att ekologisk mat är allt för dyrt.

Som ett led i fastan från att vaka fastar jag också till en konkret sak: ett högtidsbord. Jag vet att det kan låta just så högtidligt som jag hoppas att det inte kommer att bli, men jag hittar inget bättre ord. Min dröm om ett högtidsbord går flera år tillbaka. Kanske boken ”Kyrkoåret runt i skola och hem” skriven av Birgitta Vikström och Monica Vikström-Jokela är bekant? Den utkom 1985, jag hade just lärt mig skriva och läsa och fascinerades av bokens bilder och texter så till den grad att jag skrev och ritade av stora delar av boken. Tänkte att det skulle vara bra att ha någon gång sen i framtiden…

Hos mig har drömmen om ett högtidsbord levt vidare utan att egentligen förverkligas annat än med en julkrubba. Därför är mitt andra fastelöfte att fasta till ett högtidsbord. Det får inte vara krångligt och det behöver inte vara det vackraste bordet någonsin. I stället hoppas jag på att komma igång, att börja bygga upp en litet bord med symboler och föremål för kyrkoåret. Jag tänker: fler sinnen i bruk, mera som hjälper mig att upptäcka heligheten i vardag och i fest. När min dotter blir äldre kan vi förhoppningsvis skapa bordet tillsammans. Så jag startade på Askonsdagen – glad åt kakelugnen där askan fanns, glad åt ettåringens blå trasa som fick fungera som bas och stå för fastans färg, glad åt en vän som gett ett litet krucifix, glad åt att jag som sällan tecknar vågade rita en egen liten bild med lärjungar och Jesus, glad åt träskålen av masurbjörk som en kär bonus-farfar gjort och som nu hittade sin plats i vårt hem.

Fastan har börjat bra: mindre trött, mera glad.

Ps. Om någon blev intresserad av högtidsbordet: i Martin Modéus bok ”Tradition och liv” finns konkreta tips på hur man kan förverkliga det.