För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om otrygg framtid och inlämnad avhandling. Nu känner jag att det är dags för en liten uppdatering. Jag tänker att vi är många som är i en liknande situation.
Jag vet inte om er, men jag märker att jag ofta ligger vaken om kvällarna och oroar mig för hur mitt liv ska bli. Jag vet inte om er, men om nätterna drömmer jag om en ljus framtid bara för att om morgnarna vakna med hjärtat i halsgropen förvissad om att idag är lika otrygg som igår och imorgon likadan som dagarna innan. Och mitt i denna gråa massa av tillsynes änd- och meningslösa dagar föds en insikt om hur fånigt det är att jag oroar mig och om hur lyckligt lottad jag är.
Jag har tur som har fått studera. Jag har tur som har en utbildning. Det är en lyx att få stå här och panikera. I motsatts till många andra har jag förutsättningar.
Jag har hopp, jag har tro och jag har kärlek. Jag har ett hopp som är flackande och svagt men som dag för dag växer sig starkare. Jag har tro både på framtiden och på Gud och jag har kärlek och förvissning om att allt nog ordnar sig.
Jag kommer klara mig, på ett sätt eller ett annat, det vågar jag tro på. Ska jag vaka nätter och vara orolig hela tiden kan jag väl koncentrera mig på att oroa mig för dem som faktiskt är i nöd. Själv känner jag ofta att jag har det bättre än jag förtjänar.
Ps. Jag är rädd för att det att jag sade att jag kommer klara mig är det där högmodet som går före fall. Jag tror rädslan hänger ihop med känslan att jag har det bättre än jag förtjänar. Jag ska försöka utveckla temat i mitt följande inlägg.
