Andetag

Det finns människor i Helsingfors som inte har ett hem. Som när klockan visar kväll knackar på för nödinkvartering eller kryper ner i en trappuppgång med ryggsäcken som huvudkudde. Jag vet inte hur många de är, men säkert finns det någon statistik på det. Vad statistiken däremot inte berättar och vad tidningsrubrikerna sällan skriker är de här människornas berättelser.

Har du t.ex. tänkt på att hon som inte har ett hem som liten kanske älskade skolgymnastik, drömde om att bli skådespelare och har ett skratt som smittar av sig? Eller att han som knackar på för nödinkvartering blir tårögd när han ser på film, kan det där med att rulla tungan och drömmer om att se världen? Eller på att hon som frågar efter en överlopps sovsäck får lockigt hår när det regnar och att hennes favoritmat är spagetti med ketchup? Statistiken berättar inte de där människoberättelserna. Den berättar heller inte om allt krångel som fick gatan att bli hem. Om hur kärleken inte höll i nöd och lust, om hur det inte fanns en släkting som kunde hjälpa till med bostadsgarantin eller om det där som hände för länge sen som fick allt att bli fel.

Du har säkert tänkt på det, jag också, men visst är det enkelt att glömma bort? Förra veckan blev jag påmind. Jag var med på ett hörn i evenemanget ”Annorlunda sportlov” som frivilliga i Berghälls församling ordnade. Tanken var att under en vecka erbjuda tak över huvudet för hemlösa genom att välkomna dem till helsingforshem. Dessutom delade man ut mat och sovsäckar, erbjöd hårklippning och städhjälp samt pimpade tillsammans upp gamla kläder. Från det lilla jag var med fick jag höra snuttar från de här berättelserna. Se en skymt av människorna. Bli påmind. Och när man blir påmind är det så mycket svårare att gå förbi.