Eftersom Rofa och Mathias skrivit om könsrelaterade saker denna vecka, tänkte jag dra mitt strå till stacken och delta i vår oplanerade temavecka av manliga inslag i diskussionen.
Det jag reagerat på att det finns en viss obalans i diskussionen. Den förs oftast mellan unga (liberala) personer av båda könen och äldre (konservativa) herrar.
Men det finns en grupp människor som inte alls blivit hörda i denna debatt: kvinnor som inte strävar till jämställdhet mellan könen. De måste rimligtvis finnas någonstans där ute, för annars baserar sig den konservativa sidans argument på förtryck, och det kan knappas vara fallet.Min fråga är då: varför hörs inte dessa kvinnor?
Själv tycker jag om att konkretisera synpunkter och tankar till (imaginära) demonstrationsplakat. Nu är jag ju inte en kvinna som är emot jämställdhet, men tänker mej att bl. a följande plakat kunde förekomma på en sådan demonstration : ”Jag vill inte bestämma över min egen kropp”, ”Jag vill inte stiga upp i predikstolen ”, ” Min plats är i köket och barnkammaren” och ”Mannen är familjens huvud”.
Varför ser vi aldrig sådana demonstrationer? Om och när en sådan ordnas, lovar jag komma och servera bulla och kaffe (alternativt kakao, om det är på vintern).
Min seriösa poäng är att debatten skulle kunna gynnas av att jämställdhetsmotståndarna skulle förespråkas av personer som direkt påverkas själva av besluten, alltså kvinnor som är emot jämställdhet. Just nu är det inte så, vilket gör att debatten förs mellan kvinnor som talar för egen räkning och herrar som inte talar för egen räkning, då de inte är kvinnor.
Vad skulle det stå på ditt plakat?
Jag motsätter mig kanske inte direkt men på mitt plakat skulle det stå ”Jag vill inte vara en kvot!”. Jag mtsätter mig till 100% kvinnokvoter i styrelser vilket får mina tjejkompisar att flämta förfärat. Om jag skall bli vald till en styrelse skall det vara för att jag förtjänat den platsen, inget annat! Ja,ja man kan babbla på om att dynamiken i styrelser blir bättre om där finns kvinnor, att kvinnor har ett mer empatiskt sybaätt och kan svara på HR frågor etc, men om vi kvinnor är så ”stakin” att vi behöver kvoter för att hjälpa osa på traven i karriären så förtjänar vi inte platsen to begin with. Vad jag har sett på jobbet, jag jobbar i en mycket mansdominerad bransch, är att kvinnorna pratar skit om varandra och motarbetar alla möjligheter för varandra att stiga medan männen dunkar varandra i ryggen och peppar varandra. Kvinnorna har så bråttom att armbåga ner varandra att de ofast missar chansen att stiga i rang. Många kvinnor vill heller inte stiga, liksom det finns många män också, och det är också helt okej!
På mina plakat kunde det stå: Jag vill inte ta livet av en mänska som växer i min kropp. Jag har varken Guds befallning eller Guds tillåtelse att stiga upp i predikstolen. Finns det något viktigare jobb än att fostra det uppväxande släktet! Min man är överhuvudet i vår familj.