Andetag

Jag hade tänkt skriva ett fint inlägg om hur härligt allt är och hur det är en lättnad att bara få finnas till. Om hur det känns som om en sten fallit från mitt hjärta och om hur jag nu äntligen innerst inne vet att allt kommer att ordna sig, om hur framtiden är min. Jag skulle skriva ett inlägg om hur allt just nu är perfekt.

Jag ville skriva ett sådant inlägg för att jag bär på en envis tanke om att mina texter ska innehålla åtminstone ett spår av hopp, helst mycket mer. Men nu blir det inget sådant inlägg.

För exakt en vecka sedan lämnade jag in min gradu. Allt det där jag rabblade upp ovan, allt hopp, all tillit och allt förtroende för framtiden, allt det hade jag bestämt mig för att känna och veta. Men det blev inte så. Efter att jag lämnat in avhandlingen kände jag mig tom och vilsen. Inget annat.

Den senaste veckan har jag ifrågasatt allt (nästan), vartenda ett beslut jag fattat i mitt liv (mer eller mindre), varje val jag gjort (så gott som). Det känns som att jag tappat riktningen, fallit av kartan och slarvat bort kompassen. Som om jag inte alls är förberedd för det där riktiga livet som jag förberett mig för de senaste sju åren.

Det finns många grundläggande saker – kommer jag att hitta jobb, var ska jag jobba, hur ser min framtid ut – jag känner att jag borde ha koll på.  Att det inte är fallet skrämmer mig mer än jag vågar medge. Jag hade tänkt mig att det skulle kännas annorlunda, det där med att ha lämnat in gradun. Att det skulle kännas bra, men det gör det inte.

Mitt liv just nu är kaos. Jag vet varken ut eller in. Men mitt i allt osäkert märker jag att jag själv, medvetet, frenetiskt, nästan med våld arbetar mig närmare en bön som med åren blivit fruktansvärt viktig för mig. Jag ber

”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”

Och det hjälper. Att ha den heliga Birgittas bön framför ögonen på mig, att se den nedskriven, att upprepa den som ett mantra. Den hjälper mig tro. På att allt snart blir bättre, på att allt kommer att ordna sig.

I väntan på det får jag (göra mitt bästa för att) – förlåt, jag är lite svag just nu – tro på att det mitt i all vilsenhet finns någon som vill leda mig rätt.

”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”

Med tanke på att jag (så gott som) aldrig skulle våga be någon om hjälp eller täckas be någon be för mig (varför i hela friden är det så?), känns bönen som en riktig välsignelse. I den finns det där unset hopp som jag hävdade att detta inlägg skulle sakna. (Det blir nog bra det här, visst?)

Ps. Det är nog inte så dystert som det kanske låter, jag litar på att allt kommer ordna sig. Men jag lovar att jag känt allt det jag skriver om ovan.

Pps. Det där med att inte våga be om hjälp är dumt, en dålig vana jag försöker bli av med. Rekommenderas inte för någon. Be så ska ni få, ni vet.

Ppps. Jag var tvungen att googla hur allt detta ps:ande fungerar, jag gör fel, lönar sig inte ta efter där heller.