Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag

Våga berätta

2 feb , 2014, 23.50 Malena Björkgren

 

För några dagar sedan (30.1) publicerade Västra Nyland en artikel där den intervjuade kvinnan berättar om hur hon blev sexuellt ofredad som tonåring av församlingens ungdomsledare. Det är trettio år sedan händelserna, men det har tagit tid att bearbeta.  Ofredandet och utnyttjandet var inte en engångshandling utan skedde upprepade gånger. Sexuellt utnyttjande sätter spår som den drabbade ibland måste kämpa med hela livet. Det kan inte nog betonas hur viktigt det är att berättelser som den här får offentlighet. Det är bara genom att tystnaden bryts som fler vågar berätta. För inte sällan är det den som blivit utsatt som brottas med skam- och skuldkänslor.

En ytterst beklämmande sida av det här fallet är det som framkommer i en av kommentarerna till artikeln på webben: att det verkar ha varit ett känt faktum vad denna ungdomsledare gjorde.

Låt vara att det var trettio år sedan, att det då kanske inte fanns samma medvetenhet om de trauman och skador som ett offer för sexuellt utnyttjande kan få kämpa med för att kunna leva vidare. Men folk verkar alltså ha vetat.

Marie M. Fortune och James Poling som länge jobbat både praktiskt och teoretiskt kring våldsproblematiken (och uttryckligen kring kopplingen religion/kyrka-våld/övergrepp) skriver i en artikel hur förövare alltid är beroende av att andra förs bakom ljuset då det gäller dåden. De är beroende av att välja tidpunkter, platser och ställen där de kan undgå att bli sedda, de är beroende av människor som tror att ”det här kan väl inte en kristen person göra”, de är beroende av en kulturell miljö vars första reaktion är ”men hade hon sig ändå inte lite själv att skylla, så som hon bjöd ut sig/var klädd” o.s.v.

Jag hoppas att vi inte längre odlar den här miljön, inte längre förs så lätt bakom ljuset. Jag vill så gärna tro att det hänt något på trettio år. Jag vet att det är lättare att oja sig över de som inte gjorde något. Det är betydligt svårare att ställa sig frågan ”vad vet jag om det som hände ifjol eller riskerar hända just nu?” Ändå är det den här frågan som måste ställas. Och den måste ställas utan att det ska betyda ett samhälle där vi hela tiden sneglar misstänksamt på varandra.

Borgå stift planerar att utarbeta ett handlingsprogram för sexuella övergrepp och trakasserier i församlingarna. Det är välkommet. Ett handlingsprogram ger konkreta verktyg, samtidigt kvarstår utmaningen: handlingsprogrammen arbetar inte för egen maskin. Det är fortfarande vi mänskor som måste ta frågor om våld, sexuella trakasserier och övergrepp på allvar – t.ex. när tonåringen eller den äldre kvinnan berättar vad hon utsatts för.  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *