Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag

På besök i hemförsamlingen

27 jan , 2014, 16.45 Rofa Blauberg

 

Jag besökte ett av mina andliga hem i helgen. Ungdomens Kyrkodagar 2014 gick av stapeln på Lärkkulla i Karis och jag fick representera min församling och diskutera viktigt med folk från olika håll i stiftet.

Och visst, jag är jätteintresserad av jämställdhet, vegemat och ömsesidig respekt, men det är ändå inte diskussionerna som för mig är det stora med UK. Det som år efter år överväldigar mig är hur delegaterna på Ungdomens Kyrkodagar trots olika bakgrund, värderingar och åsikter gör kyrka på ett sätt som skulle göra många församlingar gröna av avund.

Jag behöver UK. Det är det ställe inom kyrkan som får mig att tro på att det lönar sig att jobba för det gemensamma goda, som påminner mig om att det inte är någon vits att ge upp hoppet på kyrkans framtid.

I en tid då det gått en ganska lång stund sedan jag känt gemenskap och hemhörighet i den församling jag vuxit upp i behöver jag ett ställe som UK. Ett ställe där det känns att mitt blotta deltagande är viktigt och att det jag får göra tillsammans med ett starkt vi är meningsfullt. Ett ställe där jag får känna att jag tillför något, utan att det ställs några krav på att jag ska göra det.

Min vän Pontus sa det bäst då han konstaterade att UK är hans hemförsamling. Jag kan inte annat än hålla med och känna som han. Ungdomens Kyrkodagar är något jag ser framemot hela året, inte för att få diskutera viktiga frågor utan för att det är ett ställe där jag fått och fortfarande får växa som kristen. Ett ställe där jag får träffa fantastiska människor och tillsammans med dem lära mig massor om mig själv, världen och andra. På UK får jag starkare än (typ) någon annanstans känna att jag är en del av en kyrka och en församling som omfamnar mångfalden bland sina medlemmar och som vill varandra och hela världen väl.

Ungdomens Kyrkodagar hjälper mig tro på att så länge det finns unga, engagerade kristna har kyrkan en framtid. Och framtiden, den är en ganska bra grej att tro på. Det kan löna sig att vara med på ett hörn.

Har du varit på UK förresten? Har du ett favoritminne? Eller behöver du kanske, precis som jag en påminnelse om att framtiden kommer bli bra?

Dela gärna med dig av dina tankar i såfall!

Läs också

4 kommentarer

  1. Paula skriver:

    Låter härligt, men samtidigt väldigt sorgligt och tragiskt. Jag tänker (idealistiskt alltså) att församlingen är ens familj, hem, nåt som hör till vardagen och inte bara till festen. Blir det verkligen en församling när man bara träffas en gång per år? Inte så mycket vardagsgemenskap. Men sedan, i vardagen kommer ju även familjens mindre attraktiva delar fram. Men man älskar dem ändå.

    • Rofa Blauberg skriver:

      På just UK finns mycket som blivit familj över många år. En ärlighet som föds i intensivt umgänge. Men visst har du rätt, det skulle vara skönt med en församling som är vardag, som en kan leva i i vått och torrt. Jag tror att jag kommer få uppleva också det i framtiden och jag har upplevt det i församlingen jag växte upp i.

      Sedan församlingssammanslagningen för några år sedan har något fattats, jag har själv tappat fästet lite och så har det ju varit en hel massa tråkigt den senaste tiden också. Då är det bra att få hitta gemenskapen i något som varit en del av min kyrka nästan lika länge som jag varit aktiv i församlingen och som faktiskt för mig känns väldigt mycket som ett slags andligt hem (jag har några sådana som inte är knutan till den församling jag växte upp i, men som jag hittat via den).

      Men som sagt. Jag vill ha den där vardagen också. Senast nu i helgen satt jag och tänkte på hur mycket jag behöver den.

  2. Paula skriver:

    Jo jag känner igen mig i det du skriver, just därför känns det ledsamt. Men när den naturliga gemenskapen inte finns just nu, så är det livsviktigt att få uppleva den ens en gång i året.

  3. Elin skriver:

    Detta var mitt andra år på UK och det är väl för tidigt för mig att kalla UK för min hemförsamling… men som så många andra ser jag fram emot det hela året och det är bara där jag känner mig som en viktig del av helheten. UK är så som jag skulle vilja ha det i min hemförsamling och visst är det lite sorgligt att känna den gemenskapen en gång om året och då bli motiverad och engagerad att göra skillnad i församlingen, men sedan komma hem och tappa alla motivation när det inte finns något gensvar? Gemenskapen på UK är en gemenskap jag saknar och längtar efter hela tiden men för att förstå den behöver man ha upplevt den. Det är svårt att få någon att förstå hur fantastiskt det är om de inte upplevt det själva, alltså behöver flera få uppleva detta för att vi verkligen ska kunna ta med känslan hem och få den att gro i våra egna egentliga hemförsamlingar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *