Det är sista lektionen i skolan innan jullovet. Man har just haft en runda kring vad som är det bästa med att ha lov. Någon ska åka till Thailand, en annan ska se på filmer och en tredje ser fram emot att inte behöva öppna skolväskan och göra läxor. Hen som hatar jullov har ljugit, hen mumlade något om att se fram emot sovmorgnar. Men det stämmer inte. Jullov är oroslov. Mer oro än sommarlov. På sommaren kan man åtminstone vara ute. Men nu är det december och kallt. När grälen börjar där hemma finns det inte någonstans att gå. Alla hobbyer håller paus. Julen är dessutom en f a m i l j e h ö g t i d. Och det betyder inte familj i största allmänhet. Inte så att det är öppet hus i alla familjer och man bara familjas med hela världen, tänker hen. Nej, man ska sitta hemma kring sin gran, med sin familj. Därför är det klump i magen och tunga steg hemåt när sista lektionen är slut. Det är nedräkning till dagen då skolan börjar igen i januari. Då har hen någonstans att gå. Några timmar lugn. Eller lugnare.
***
Under veckan som gått har vi på den här bloggen skrivit om julens baksidor och bakgårdar. Flera av oss har varit inne på temat ovan. Familjen. Den färdigt bestämda som har svårt för att bli stor och öppen just vid jul. Visst – stora släktkalas. Men till de samlingarna brukar inte hens familj gå.
Jag känner mig hjälplös inför hens situation. Hjälplös för att jag anar att den existerar, men som ett påhittat exempel blir berättelsen ändå abstrakt. Jag känner inte hen.
Min plan var att försöka koppla berättelsen till en annan familj, en annan bakgård – den första julens familj och stallet som väl knappast var drömhemmet utan just bakgård. Men håller bryggan eller blir det bara en patetisk julpredikan om att ”Jesus nog inte hade det så hävt han heller, förföljd och allt som han var”?
För vad spelar det för roll? Vad hjälper det hen som väntar på att jullovet ska vara över att Jesus också levde på en bakgård?
Vissa säger att det inte gör ett dugg skillnad, andra hävdar att det gör all skillnad i världen: Om Jesus har med Gud att göra och Gud lever på bakgårdar då kanske Gud inte är likgiltig inför min bakgård. Det tar inte bort gräl. Det tar inte bort våld.
Så vad gör det då?
Kanske gör det så att rädslan inte får sista ordet, varken för hen eller mig. Kanske gör det att jag spanar efter hen och låter det som är ”familj” vara luddigt i kanterna.
