Det är högtiden då de aldrig kommer så långt som till russinen på glöggmuggens botten innan telefonen igen ringer. När de knackar på frågar de inte efter snälla barn utan bongar vinglande vuxna som sagt skål några gånger för mycket. De högljudda vuxna tar de med sig till polisstationen medan den lille lindas in i filtar och får tända tusen juleljus med jourarna på socialen. God jul bara tänker jag när jag läser nyheten!
Och högtiden då hon i pastellfärgad jumpsuit blir kvar och ligga i det vitgrön dekorerade och sterilt tvättade rummet. Hennes blick svävar mellan de tomma stolarna som är tänka för gästerna och dörren som alltför sällan knackas på. Just den här helgen känns de tommare än någonsin. Genom det genomskinliga sugröret sörplar hon sin vätskeformade julmiddag medan blicken fortsätter sväva. God jul och hopptralallalaa!
Jaa. Julen är den högtid som skrikande röster ekar högre och stängda dörrar känns mera stängda än under resten av året. Kylskåpet som ofta står tomt har ändå aldrig varit så tomt som just nu. Det är helgen som saknaden, sorgen och ensamheten lyser starkare än affärernas julfönster någonsin lyst. För många blir chokladen bittrare ju närmare den tjugofjärde biten man kommer och medan man försöker svälja bit efter bit sitter man och drömmer vardag. God jul då bara!
Ungefär ett år bakåt fick vi höra att en av våra bekanta var en sån här vardags-drömmare. Vi satt kring våra glöggmuggar och han till höger om mig säger utan att blinka att han ska bjuda hem typen till sig. Jag tittar lite tveksamt på honom och uttrycker åsikten att han kanske borde kolla med sin familj först. Jag själv skulle gärna veta på förhand vilka typer som ska bjudas in till min jul. För mig är det en familjehögtid mumlar jag. För det är den. En paus från vardagen och en helg med de närmaste. Men han ba fortsätter sörpla glögg och påstår stenhårt att det är självklart typen ska bjudas hem, det får familjen ta. Och det trodde han de skulle.
Jag har tänkt på det här i ett år nu. Och mer och mer beundrar jag hans självklara ”det är klart hon ska bjudas in – attityd”. För det är väl just det här julen egentligen handlar om? Att ordet blir kött. Att bjuda någon på pepparkaksdoft och en plats vid köksbordet. Att kasta om i kalendern så att man hinner sitta några timmar till i det vitgröna rummet, skåla flytande vätska och smeka skrynklig hand. Ringa ett samtal för mycket och fråga hur har du det egentligen och inte låta svaret överröstas av tipetipetiptap. Ordet blir pepparkaksdoft i näsan, smekande hand och lyssnande öron. Och fatta – plötsligt kan du ha gett en annan människa jul!
Ps. Om du firar jul i Helsingforstrakten kolla in det här.
