Jag vill ställa den där obekväma frågan som ingen vill ställa: 
Hur blev julen också i kyrkan en ”familjens högtid”?
Årets näststörsta höjdpunkt (påsken överträffar allt) har blivit dagar då vi är navelskådare vad gäller våra familjer och våra släktingar. De som njuter av julen gör det ofta på grund av mysiga, underbara dagar med familjen. De som kommit att avsky julen gör det ofta på grund av dåliga minnen med familjen.
Som kyrka har vi nog en lång väg att gå innan vi står precis under stjärnan. Vi letar fortfarande efter Jesusbarnet bland skinka, paket och familjefrid - och alltid i våra egna hem. Och kanske det närmaste vi då kommer är att ana en berättelse om porslinsdockan i modellkrubban. På sin höjd når vi kanske en inre, andlig julstämning då vi känner glädje över att Gud blev människa. Men kanske den Jesus vi egentligen längtar efter stiger in till oss som mannen ingen vill kännas vid, som mannen vi inte känner, men som självklart är en välkommen gäst vid vårt bord. Kan vi lära våra barn nånting vackrare?
Kanske vi inte förstår vad julen är innan vi firar den som kyrka. Tillsammans. Sådär på riktigt.
Men vill nån vara med?
