Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag

Den som vägrar ta ställning får stå utanför

25 Nov , 2013, 06.30 Rofa Blauberg

 

Det här är inget ställningstagande. Det här är ett vittnesmål om hur klimatet i i Johannes församling påverkat en enskild medlem.

Jag har varit aktiv i min hemförsamling sedan jag var sju år gammal. Blivit konfirmerad, varit hjälpledare och jobbat för församlingen i olika egenskaper. Idag är jag medlem i församlingsrådet och känner att kärleken snart håller på att ta slut.

På grund av konflikterna känner jag att jag varken får älska det jag vuxit upp med och som varit en del av mitt liv eller hoppas på förändring och nya vindar. Det går inte att göra utan att samtidigt ta ställning för eller emot en eller annan person. Av samma anledning har jag slutat gå i kyrkan och besöka evenemang i församlingen. För att jag inte vill att min närvaro ska uppfattas som ett ställningstagande.

Det känns ibland att jag förlorat rätten till min församling. Att jag för att jag vägrar välja sida och offentligt bekänna färg aldrig helt och hållet är välkommen. Det känns så trots att jag vet att det inte borde få göra det. Hela församlingen känns fel.

På sätt och vis skiter jag fullständigt i vem som är skyldig. I vem som kastade den första stenen och vem som vägrade vända andra kinden. Det kvittar så länge tröskeln till den egna församlingen på grund av alla gräl känns oändligt hög.

Det här är inget ställningstagande. Det här är ett vittnesmål om hur era gräl och ert skit stängt och reglat dörren till kyrkan och församlingen för mig. Får jag inte vara med utan att ta ställning vet jag inte om jag vill vara med alls.

Och ja, jag vet att det är svagt av en församlingsrådsmedlem. Hela min text vittnar om att jag inte räcker till. Men det här är faktiskt inte det jag ställde upp för. Och den bild av kyrkan ni målade upp för mig såg helt annorlunda ut.

Läs också

7 kommentarer

  1. Emma Audas, tidigare präst i Johannes skriver:

    Jag blir sårad av texten. Antagligen för att jag var sårad redan tidigare. Jag läser det som om medlemmen får vara offer, men inte vi (tidigare) anställda, eftersom du ”inte bryr dig om vem som kastat första stenen”. Jag upplever att jag är en av de ”ni” som du talar om då du säger ”era gräl och ert skit”, även om jag nu bara vill gråta av frustration, eftersom jag heller aldrig nånsin ville varken gräl eller skit. Jag ville bara göra mitt jobb i lugn och ro. Och det fick jag inte.

    Det känns som om du får göra ett sådant här uttalande, men inte jag, eftersom du då anses uttrycka din smärta medan jag då bara fortsätter kasta sten. Det känns tungt och orättvist. Varenda ”gillande” känns som ett slag i magen just nu.
    Också jag har förlorat rätten till min hemförsamling. Inte heller jag vågar gå till söndagens gudstjänst. Men dessutom har jag förlorat mitt jobb och den konkreta uppgift jag kände att jag var kallad till.

    • Rofa Blauberg skriver:

      Förlåt Emma. Avsikten med texten är inte och har aldrig varit att såra någon. Det jag ville göra var att lyfta fram det faktum att hela församlingen lider. Personligen är jag rädd för att jag då allt är slut kommer att stå helt utan församling och att jag inte kommer vara ensam.

      • Emma skriver:

        Jag är inte ledsen på dig, Rofa. Inte alls. Jag menar bara just det, att det känns jobbigt om min smärta då den uttrycks upplevs som en del av ”ert gräl”. Jag vill ju inte gräla. Jag vill bara att hela vår församling får hjälp att vara en kärlekens och glädjens plats.

  2. patricia skriver:

    Emma, jag gillade Rofas text. Som jag läser det säger Rofa att läget inte är ok nu. Att nåt måste göras. Det gillar jag. Tycker att ALLA (oberoende av om man är anställd eller församlingsmedlem och oberoende av ”sida”) skall få uttala sig och uttrycka sin smärta. Som steg två förväntar jag mig att församlingsråd, kyrkoherde och biskop åtgärdar smärtan.

  3. Cricke skriver:

    Jag förstår hur du tänker Rofa. Vi har också hamnat illa ut, inte bara de anställda. Alla får vara ledsna. Alla får säga det.
    Vad är en församling om man inte kan delta i gudstjänster eller övrig verksamhet utan att känna att man då gör någon annan illa eller känner sig obekväm eller ovälkommen? Det är jobbigt för alla, inte bara de anställda och de tidigare anställda utan i hög grad också för församlingsmedlemmarna. Det här skulle ju vara allas vår församling. Som jag ser det finns det inga vinnare här. Det pågår så mycket fortfarande. Alla har gått sönder. Alla har gråtit. Alla känt sig förtvivlade och uppgivna. Det har inte varit enkelt för till exempel Rofa och mig att följa med den här utvecklingen. Vi har sett mycket gott i alla inblandade av vilka vi känt många i flere år. Det är inte alls enkelt, jag förstår dig Rofa.
    Emma, det här är inte alls nånting emot dig. Det känns bara som om vi alla förlorat någonting som varit (livs)viktigt för oss.

    • Rofa Blauberg skriver:

      Tack Cricke! Det är just det. Att det skulle vara allas vår nya församling men blev något helt annat. Det känns precis så som du säger, att det är något (livs)viktigt som gått förlorat, som inte går att få tillbaka.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *