Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Ensamhet

29 sep , 2013, 16.12 Sofia Mirjamsdotter

 

Jag vet inte hur det är bland svensktalande i Finland, men i Sverige blir det allt vanligare att använda ordet ”själv” när det korrekta ordet att använda egentligen är ”ensam”.

”Jag äter själv”
”Jag kommer själv för P ville inte följa med”
”Jag sitter själv och tittar på teve”
”Igår var jag på bio själv”

Då jag har en liten språkpolis i mig har jag vid flera tillfällen tagit upp detta till diskussion, framförallt i olika forum på nätet, och utifrån dessa diskussioner dragit slutsatsen att många använder ordet själv istället för ensam eftersom ensamhet är så stigmatiserat. Det är skamligt att vara ensam. Ensamhet tycks antyda att en är misslyckad, som ej har andra människor omkring sig jämt och ständigt. Därför undviker många att uttala att de faktiskt gör vissa saker i ensamhet. Man låter hellre löjlig och säger att man äter själv än att erkänna för sig själv och andra att man är utan sällskap, det vill säga ensam.

Att undvika att säga som det är, nämligen att en faktiskt är ensam, kan också skapa en känsla av att ensamheten är ett eget aktivt val, medan ordet ensam med automatik skulle tolkas som något ofrivilligt. Men det går att välja ensamhet. Ensamhet är inte nödvändigtvis något negativt, eller ofrivilligt. Men att skilja på självvald och ofrivillig ensamhet ställer också till problem, och gör att den ofrivilliga ensamheten blir än mer stigmatiserad. Få vill erkänna att de faktiskt är ensamma fastän de hellre skulle vilja ha sällskap. Många kastar sig exempelvis från det ena förhållandet till det andra, inte för att de väldigt gärna vill leva med just den personen i vars armar de kastar sig, mer för att de inte vill vara ensamma. Ensamma människor använder sig gärna av vita lögner för att framstå som mindre ensamma. Eftersom många också tror att de är ensamma för att det är något fel på dem. Många försöker framstå som mindre ensamma än de faktiskt är, och därmed skapas en ond cirkel, tänker jag.

Jag är ofta ensam. Ofta är det självvalt. Jag har stort behov av att vara ifred med mina tankar. Efter sociala tillställningar behöver jag minst lika lång tid i ensamhet för att återhämta mig, sortera intryck och hitta mig själv igen. Andra gånger känner jag mig sorgligt ensam när jag har behov av sällskap. När jag önskar mig en partner att bolla vardagliga tankar med, en vän att göra ingenting tillsammans med eller ett gäng kompisar att hitta på aktiviteter tillsammans med. Men telefonen är oftast tyst. Och jag tänker att det måste vara något fel på mig. Jag är nog en jobbig person att hänga med. Kanske är jag dödstråkig. Förmodligen luktar jag illa också. Det värsta är att när jag känner mig förskräckligt ensam så försöker jag ändå låtsas att jag valt det själv, eftersom allt annat skulle kännas som ett misslyckande. Nästan som att ge upp. Ingen vill behöva tigga sällskap. En vill inte vara den som tränger sig på.

För en tid sedan bestämde jag mig för att göra ett experiment. Jag skulle sluta höra av mig till mina vänner, bara för att se om någon av dem hörde av sig till mig. Detta sedan jag insett att det i väldigt många fall alltid är jag som hör av mig. Alltid jag som vill hänga. Alltid jag som sitter ensam när det är lördag och vill hitta på något, aldrig någon som hör av sig till mig och frågar om jag vill ses. Alla andra är alltid fullbokade, känns det som åtminstone. Och det måste ju bero på att alla andra är så mycket trevligare, roligare att hänga med och på något sätt också bättre människor än jag? Eller? Sedan jag slutat höra av mig, eftersom jag inte vill vara tjatig eller påträngande, har jag också fått min tes bevisad. Jag känner mig ensammare än någonsin.

Jag har nära vänner. Det finns personer som hör av sig. Det händer till och med att någon vill umgås. Men de är få och det händer sällan. Något jag ej klandrar någon för. Vi har alla så fullt upp med våra liv. Jobb och familj och så ska det renoveras och sen orkar vi kanske inte mer. En vill sjunka ihop i soffan framför teven och göra ingenting, kravlöst. Och det leder mig till nästa tanke, nämligen att umgängesformerna i dagens samhälle ofta är så uppstyrda. Som om det inte går att bjuda hem någon för att sitta i mjukisbyxor och fisa framför teven, eller som om allt umgänge måste vara planerat flera veckor i förväg, att en måste städa och klä upp sig och liksom anstränga sig.

Och så breder ensamheten ut sig. Allt oftare kommer rapporterna om personer som legat döda i dagar och veckor utan att någon saknat dem. Antalet ensamhushåll ökar i rask takt och jag läste häromdagen att en stor andel av befolkningen säger sig inte ha en enda nära vän. Jag kan omöjligt tro att det beror på att det är något fel på alla dessa ensamma människor. Det finns någon för alla, det är min bestämda övertygelse. Men så länge vi stressar fram och försöker få ihop våra livspussel med målet att saker och ting ska se snygga ut på ytan, så länge vi tränar oss på att låta upptagna fast vi ej är det, så länge det är viktigare att ha ett toppmodernt kök att visa upp än vänner i köket, så är jag rädd att utvecklingen går mot än mer ensamhet. Därför att lögner bygger murar mellan människor. Även vita lögner. Jag tror att vi måste våga berätta att vi känner oss ensamma när vi gör det. Byta ut ordet själv mot ensam när det är ensamma vi känner oss. Sträcka ut våra händer och våga visa våra skavanker. Sluta skämmas för vår ensamhet. Lägga mer tid på människor än på saker, och börja räkna status i mänskliga möten snarare än fysiska prylar och välstädade fasader.

Och så tycker jag att alla behöver läsa Tove Jansson.
”Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?”

Läs också

4 kommentarer

  1. Åsa Forsman skriver:

    Jag har förstått att ”själv” i betydelsen ”ensam” förekommer i vissa rikssvenska dialekter. Det är kanske inte så nytt som man tror, även om användingen har ökat i riksspråket på senare tid.

  2. Helena skriver:

    Jag känner igen mig i ditt resonemang-Sofia-jag är själv likadan . Håller med dig till 100%

  3. Andreas skriver:

    Shit! Känner igen mig till 100% och kunde inte ha uttryckt det bättre.
    VIll tipsa om en fin dikt/spoken word: http://www.youtube.com/watch?v=k7X7sZzSXYs&feature=youtu.be

  4. Mia skriver:

    Håller med! Har också provat detta experiment att inte ringa folk och telefonen blev knäpptyst! T.ex. en ”kompis” sa en gång: jag blir jätteglad när du ringer men jag själv hinner inte ringa upp för jag har så mycket att göra. ..hmm då undrar man så jag har inte hört av mig så därför har vi tappat kontakten:( tycker att jag är värd bättre vänner! Maila gärna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *