Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Sossun på soffan

14 sep , 2013, 08.00 NinaÖ

 

Snart är det dags för vårt årliga hembesök av sociala myndigheter. ”Sossun” på soffan låter kanske inte så mysigt men jag tycker att det är både roligt och skönt att de kommer. Dels är det människor som följt med oss genom hela adoptionsprocessen, dels är det rätt tryggt att ha tillgång till experter på adoptivbarn – som dessutom kommer hem för att se hur vi har det.

Genom hela processen har människorna varit underbara. Alla vi träffat, allt från socialen till läkare och utbildare, har varit både kompetenta och trevliga. Det är inför byråkratin, mängden papper och bevis som ska skaffas fram och förnyas med jämna mellanrum, och inför de milslånga köerna som man baxnar. Sällan har jag känt mig så maktlös som när vi fick veta att det tar nästan ett år av köande bara för att få inleda hela processen (eller tog åtminstone då vi ställde oss i kö 2008).

Jag förstår att intygen behövs. Det är klart att man inte kan placera ut barn så där bara. Å andra sidan finns det ändå inga garantier för hur det går när barnet väl är här. I veckan publicerade Iltasanomat en artikel om en adoptivfamilj där sonen blivit omhändertagen som tonåring – föräldrarna klarade helt enkelt inte av honom. När jag läser om familjen tänker jag att det ändå kunde ha varit vilken ung pojke i vilken familj som helst. Men kanske hade han ändå tur som var adopterad, hans föräldrar hade sannolikt en viss vana av att söka hjälp – av att ha sossun på soffan.

I broschyren om adoptivbarn i dagvården finns en beskrivande bild av den pappersbörda som adoptivföräldrar bär på.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *