Vi gick igenom trosbekännelsen med våra konfirmander under helgen.
En slags repetition och förberedelse inför den stundande konfirmationen. Finns det ännu något som de inte förstår? Finns det något de inte känner sig bekväma med?Trosbekännelsen är ju t.o.m. för en luttrad kyrkkille som jag bitvis svårbegriplig. men vi gör vårt bästa för att reda ut begreppen tillsammans.
Så kommer vi till meningen: ”(jag tror) …och på Jesus Kristus vår Herre” och jag frågar om någon vet vad ordet Herre betyder?
Det visar sig vara lite klurigt. Inte ett ord som de vanligtvis använder. Någon föreslår kung, men ingen av oss har några bra erfarenheter av kungar. Kanske ”man”? Men det passade inte riktigt heller in… Men då kommer en av dessa briljanta och underbara fjortonåringar på en synonym som jag aldrig har tänkt på:
Jesus Kristus – Vår husse
Jag som har både hund och katt förstår plötsligt precis vad ordet ”Herre” betyder. Någon som har ansvar för mig, som vill mitt bästa, som försöker få mig att lyda. Inte för sin egen skull. Utan för min skull. För att jag ska vara trygg och må bra.
Minnen från den gången då Laika (min hund) sprang iväg i den sena kvällen kommer tillbaka. Jag känner maktlösheten, jag känner skräcken, jag känner hur hjärtat slår tusen slag i minuten.
Jag känner den obeskrivliga glädjen när hon är trygg i min famn igen.
Den här konfirmanden tog sitt eget sammanhang och skapade stor teologi av det. Jag sitter mållös och konstaterar tyst för mig själv att min Gudsbild återigen har breddats och att jag på riktigt har världens bästa jobb.
Exakt! Tänk vad konkret Herre blir då det översätts till vårt vardagsspråk. Det får mig att känna husses omsorg om mig, och hur husse är glad över mig.
Mina tankar går osökt till en berättelse om husse, hund och evigheten som jag fastnat för – kanske har du hört den? Så här minns jag:
Det var en gång en läkare och en hund. Läkaren hade sin läkarmottagning i samband med sin bostad. Hunden huserade i bostaden och hunden fick också vistas i väntrummet på läkarmottagningen. Ofta var hon just där, som sällskap för mänskorna som väntade på att bli hjälpta av läkaren. Men det fanns ett rum dit hon inte fick gå – det var själva läkarrummet. Hunden lärde sig från början sitt revir, och hunden kunde intresserat se patienterna gå in och ut, men till läkarens mottagningsrum gick hon inte. Så gick åren och patienterna åldrades och byttes.
Så en vacker dag kallade läkaren på hunden. Hunden tvekade – tittade frågande på husse, och nosade på tröskeln. Husse måste upprepa hennes namn, och då först vågade hon över tröskeln. – Så är det också med evigheten.