Vardagstro och söndagstvivel

I nöd och lust

SÅ levde de lyckliga

7 sep , 2013, 08.00 NinaÖ

 

”Vi har aldrig tänkt på skilsmässa men nog på mord” var det någon som sade. Jag tycker att vi i min egen generation, födda på 80-talet, ofta är cyniska och ganska hårda. Vi är bra på att driva med det mesta. Nu vill jag vara lite romantisk – och naiv? Jag vill tro på kärleken. Men det är inte så lätt. Ibland känns det som att vi på något sätt redan vid bröllopet godkänner tanken på att bryta upp. ”Han blir nog en bra första make” var det någon annan som sade.

Skilsmässoboken kom för några år sedan, en antologi skriven av människor som skilt sig. Förra året kom boken om ensamstående föräldrar, Vardagshjälte 24/7. Jättebra böcker bägge två men jag skulle också behöva exempel på förhållanden som inte gått i kras för att själv fortsätta orka tro på kärleken. Klart jag fattar att alla förhållanden inte kan fungera, att många kämpar. Men man hör ju aldrig om de där som hade problem men som löste det och fortsatte tillsammans.

Var finns ni som lyckades dela på hemvårdsstödet så att alla blev nöjda? Ni som bar varandra i barnlösheten och kunde gå vidare tillsammans? Ni som fixade den där utlandsflytten och hem igen eller kanske levde en tid på distans som Rofa skriver om? Positiva nyheter har ju aldrig sålt så bra som negativa men jag tror ändå att antologin Forever Love – SÅ levde de lyckliga i alla sina dar har en chans – om någon skulle skriva den.

Eller har jag fel? Är det naivt att tro på livslånga förhållanden år 2013? Är det ännu en förlegad grej som kyrkan håller kvar av gammal och ohejdad vana?

YouTube Preview Image

 

3 kommentarer

  1. Anni skriver:

    De som bäst kan skriva den boken är väl de som är 70+ för de har också tagit sig i genom barnen flyttar ut- krisen, gå i pension-krisen och bli gammal-krisen tillsammans. Jag tror att de flesta paren i boken skulle säga att ” Visst var det svårt, men vi höll fast vid vårt beslut. Men visst fanns det lätta dagar också. ” Lättare sagt än gjort. När jag läser din text börjar jag nästan undra om det är värt att ta sig igenom barnlöshetskrisen bara för att sen hamna i en massa andra kriser genast. Men det måste det ändå vara! Kanske det är så att vi fått för oss att livets normaltillstånd är lätt, och att allt som inte är lätt därmed är fel och onaturligt och något man bör sträva efter att komma ifrån?

  2. Carola Ekrem skriver:

    Du ställer svåra frågor. Jag som hållit ihop med maken i 39 år nu kan inte svara. Hur kom vi igenom, till detta lugna tillstånd inför pensionering och ålderdom. Det brakade duktigt under många år. Men jag har saligen glömt hur vi hölls på den gemensamma vägen. Det måtte vara rena nåden, och att ständigt förlåta (som vigselpastorn rekommenderade) och det faktum att jag var skilsmässobarn själv och visste vad det betydde. Och plötsligt var vi intressanta för varann igen, viktiga stöttepelare i en allt mer komplicerad vardag, ett team. Men hur det blev så – det är rena rama miraklet!

  3. NinaÖ skriver:

    Tack för era tankar! Alla förhållanden är ju så olika, jag tror aldrig att man kan förklara eller helt analysera vad som händer i någon annans förhållande. Men gärna skulle jag höra mera om de där miraklen 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *