Jag funderar just lite på att vara fadder.
Dels för att jag precis är på besök hos mitt gudbarn och dels för att vi håller på att planera en samling för föräldrar och faddrar till de konfirmander jag spenderat halva sommaren med.
Det är förstås en väldig skillnad att vara fadder till en fyra månaders dreglande liten krabat, som är helt beroende av sina föräldrar, som man inte riktigt vet vem det är, mot att vara fadder till en 15-åring som är mitt i processen att frigöra sig från sina föräldrar och hitta sin egen identitet. Nu kan man inte mycket mer än torka dregel och bjuda på närhet, kärlek och små bönetankar, vilket kanske inte är helt fel …
Men eftersom det är mitt jobb att möta ungdomar i tonåren så har jag en känsla av att mina gudbarn kommer att få mer ut av sin fadder när de börjar komma till det stadiet. Jag längtar efter att få gå på en bra film eller konsert, kanske fundera över de jobbiga föräldrarna tillsammans och då och då snudda vid tanken om att det finns en Gud som på riktigt bryr sig om oss.
Jag vet inte hur det brukar vara men jag tror att risken är att man tappar farten i sitt fadderskap ju äldre barnet blir. Att man liksom glömmer bort det där fina uppdraget man fick, att vara en vuxen vän, en förebedjare och en förebild. Men om något av mina gudbarn skulle konfirmeras i höst så skulle jag älska att bjuda dem på middag, fira dem ordentligt, men framförallt be dom berätta om sitt konfirmationsläger. Vilka tankar väckte det, vilka känslor vaknade, vad är deras bild av liv, tro och bön just i dag?
Men det är ett tag kvar tills dess för min del.
Torka dregel har sin tid, prata livets stora frågor har sin tid …
