”Jag har aldrig träffat en tvååring som pratar så där mycket, han måste ha talet i blodet” konstaterade en släkting efter att ha tillbringat en dag tillsammans med lilla P. Med adoptivbarn känner man sällan till några detaljer om de biologiska föräldrarna. Få har möjligheten att träffa dem – ens någon gång i livet. Det känns både spännande och sorgligt att fundera över hurdana de är. Eventuellt är lilla P:s ”biomamma” eller pappa en pratsam person. Eller kanske båda två är det.
Förra helgen, på den årliga träffen för familjer med adoptivbarn från Sydafrika, talade bland annat politikern och skådespelaren Jani Toivola. Han är inte adopterad men har mamma från Finland och pappa från Kenya. ”Jag var den enda mörkhyade i min skola och väldigt lätt att skilja ut ur mängden.” Han beskrev också känslan, det nästan fysiska igenkännandet, när han för första gången besökte sin pappas hemland Kenya. Hur han steg ut ur flygplanet och då helt plötsligt såg sig själv i alla andra. ”Hela mitt liv har jag haft komplex för min rumpa. Men i Kenya såg jag samma kroppsform hos hälften av människorna”. Han upptäckte också att de flesta kenianer talade mycket och gestikulerade vilt medan de pratade – saker som han själv blivit tillrättavisad kring hemma i Finland. ”Men kenianerna är ett riktigt predikofolk, talet är jätteviktigt där.”
Om jag förstod Jani Toivola rätt så var det en lättnad att få se sin egen kroppsform återspeglad hos massan, sina egna drag duplicerade i tusental. Det är liksom inte mig och min rumpa det är fel på, jag har det i blodet. Visst är det ju på sätt och vis skrämmande att likna sina föräldrar, å andra sidan är det en trygghet. Men om man inte har samma blod … då måste man kanske försöka likna varandra på andra sätt. Jag måste nog börja prata mera.
Jani Toivola på adoptionsträff i Hyvinge. Foto: Tuija Kulppi
