De senaste veckorna har varit fulla av stress. Heltidsjobb, arbete med min kommande bok, en lång artikel som jag fick väldigt bråttom med, vardagen med mina barn (varav den ena på sistone har haft en väldigt påtaglig pappa-vet-och-kan-INGENTING-period), etc, etc.
Det har gått flera veckor sedan jag senast verkligen tänkte på min tro, och begrundade dess aspekter och innebörd. Det är ledsamt. Men det i sig får mig inte att känna stress. Jag känner liksom att tron finns där ändå, som bottenvatten i mitt liv. Det att jag försummar min tro är inget jag är stolt över. Det är, ja, det är trist. Men till skillnad från mycket annat som skulle ge mig stress om jag försummade det – mitt sociala liv med vänner och familj, mitt arbete, mitt hem, etc, etc – finns tron där precis lika stabil och trygg som alltid.
Det är väl det man som kristen ibland blir anklagad för. Att bara längta efter trygghet i en otrygg värld. Ja. Det kan vara så enkelt. Det faktum att andra sedan kan säga att det är en falsk trygghet bekommer mig inte det minsta. För mig är tryggheten påtaglig. Den tröst jag finner i min tro är ibland helt enorm.
Så skönt. Att bara kunna njuta av tron nu som då. Inte känna komplex över att jag kanske tror fel, eller för lite, eller för inskränkt, eller för W H A T E V E R.
