Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Tills nöden skiljer oss åt..

16 aug , 2013, 00.09 Maria Sundblom

 

I går skulle vi ha varit gifta i 20 år. Det blev 12. Det är inte lite men ändå mycket mindre än vad jag ville. Han var mitt livs stora knockout och alla som levde nära mig då vet att det behövdes en hel del för att golva mig på den tiden. Första gången jag såg honom blev jag nästan rädd. Han ser ut som jag skulle ha sett ut om jag hade varit en man, minns jag att jag tänkte. Samma ögonfärg, samma hudton, samma kroppsbyggnad och nästan samma namn. Vi var som en jungiansk ironi över anima och animus men vi skojade inte om sånt för vi var allvarliga. På bröllopsbilden ler jag heller inte med löjligt lycklig blick utan är just bara högtidligt allvarlig inför löftet om evigt delat liv i nöd och lust tills döden skiljer oss åt.

Nu var det sen inte döden som skiljde oss åt utan nöden och det var inte bara snopet utan så sorgligt att jag aldrig kunnat skriva om det som hände. Det ska jag inte heller göra nu men jag kan säga att denna gång golvade han mig bara inte Hans frånvaro fick mig att rasa rakt genom parketten och ner i den fuktigaste och mörkaste källare. Jag kräktes av saknad och jag grät av skam. Inte bara över den sociala skammen över att bli lämnad utan för att jag skämdes över mig själv. Att jag dittills hade trott att allt går bara man verkligt vill. Att de vars äktenskap håller gör det för att de förtjänar det. Att sådana som lever livslångt ihop gör de för att de jobbar på sina relationer. Att de helt enkelt älskar bättre. Jag böjer mig fortfarande i vördnad inför de långa goda äktenskapen men jag insåg alldeles för sent att man inte kan regissera sitt eget liv på samma sätt som man tvingade Ken att kyssa Barbie fast hon hellre shoppar än sköter barn. Dessutom är man långtifrån ensam i parprojektet. Bakgrund, familj, ekonomi, barn och inte minst turen och nåden är de avgörande medspelarna som behövs för att hållas kvar i ligan år efter år.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta mig upp ur källaren. Jag åt ur kastrull och sov utan lakan tills en fräknig granne började sticka in fazers blå genom postluckan. Efter en tid stod det även rörande matkassar framför den magra ensamstående mammans dörr och för att göra en väldigt fin historia kort så blev det sen vi och många många till. Och precis som förra gången beror det inte bara på mig att vi nu är lyckliga. Jag är inte ens hälften så bra fru denna gång och dessutom betydligt argare, slitnare och mindre snygg men ändå gillar han mig så mycket att det inte går en dag utan att han berättar det. Fattar absolut inte varför men jag tackar och tar emot och lever i den nåd som jag ägnat år att predika om men aldrig riktigt förstått.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *