”När jag blir stor ska jag ha likadana tissar som du mamma men jag ska INTE ha kort hår. Jag ska ha lååångt”. Hon är tre år men hon längtar ren. Andra hinner inte ens börja längta innan de helt oinbjudna tränger sig på inifrån och besvärande börjar ta plats under ”My little pony” –tröjan. Brösten har inte bara en central plats på kvinnokroppen, de har även en märkligt central plats i våra liv. Men på samma sätt som bröstens position ändras av omständigheter och tid så ändras vår relation till dem av samma skäl. Tänker jag, så där dåsfilosofiskt medan jag tuggar på fuktiga mariekex under en sällsynt paus i det annars så vilda strandlivet. Mina egna är vid tillfället väl inpackade i svart baddräkt medan andra på stranden kör med betydligt mindre tyg och vissa bara med färgglatt snöre. Det finns småtjejer som har bikinitoppar och fast mina egna badar näck tills de vill annat så upprörs jag inte av överdelar på småbarn. De vill likna sina mammor, märkligare är det kanske inte. Däremot blir jag aggressiv av stoppade bh:n för 8-åringar. Misstänker att där är agendan en annan. Men kanske har jag fel och är bara löjligt inkonsekvent. Hittar inte skeden…Tar skaftet på spaden och rör ut sockret i min ljumma och hemkörda beach-latte.
Men jag är lite snopen, måste jag säga. Att oron över brösten inte verkar lätta. Först är man orolig över deras närvaro eller frånvaro och knappt har man hunnit sluta fundera på formen innan man börjar ängsla sig över funktionen. Och om och när de sen fungerat så förändras de igen och skulle man då ha lite mindre att göra så skulle man kanske älta det på nytt men det gör man inte utan istället så börjar man småningom oroa sig för innehållet. Brösten, som för bara några år sen gav små människor näring och liv, kan nu paradoxalt nog plötsligt innebära sjukdom och död. De facto har jag fler väninnor som fått bröstcancer runt 40 än väninnor som fått barn efter 40 och det känns så grymt att något så fint också kan vara farligt. Jag har ammat fem barn i sammanlagt fyra år och jag är tacksam men jag har inte alltid känt mig helt du med konsekvensen. Då har jag funderat på om två koksaltpåsar skulle göra mig gladare. Men hur känner man knölar genom 1 kg silikon? Hur mammograferar man ballonger? Hur förklarar man till sina b-kupa döttrar att man själv tyckte att det var så trist med en liten byst att hela barnbidraget för flera år gick till en betydligt större storlek för mig själv? Jag är helt ok med att andra lägger till och drar ifrån men det här är vad jag tänker om mina egna orosmoment innan jag samlar ihop cyklop och klibbiga tidningar. Det är verkligen inte hela livet att de hänger men ibland hänger livet på dem. För alla er därute som hittat knölar och förlorat tillit och bröst eller förlorat nära som aldrig ens hann leta knäpper jag mina sandiga händer och undrar om det skall komma en tid då brösten bara är vad de är och att man dessutom skrattar förtjust då man ser dem i spegeln. Inte kanske för att de är så himla snygga utan för att man har delat så otroligt mycket tillsammans.
”Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro”/Job 14:1
