Andetag

Jag är ledsen men jag är ledig. Ledig från djupsinne och eventuella smarta formuleringar. Ledig från krönikörskärpa och blogguppslag. Dagstidningen behövs för kolgrillen medan Sveriges Radios nyheter sorlar på i bakgrunden. Jag har en hög med familjeterapi litteratur vid mitt osuttna skrivbord men det är drivorna med gamla inredningstidningar som är mitt bästa sällskap till knäckemacka och latte på trappan. Jag har inget att säga efter att jag under året skriver 10 sidor bråddjup text i veckan. Jag har ingen större lust att läsa då det i vanliga fall är många hundra sidor som bläddras måndag till fredag. Men jag tänker. Tänker och känner efter. Just den kombinationen kör jag sällan mellan september och maj.

På min bästa väns kylskåp står det ”En dag skall vi alla dö men alla andra dagar ska vi det inte”. Den tanken är min favorit-i-repris-sommartanke. Förlamande dödsångesten varvas med sentimental tacksamhet samtidigt som jag varvar jordgubbarna med grädden i sommartårtan. Det är säkert helt naturligt. Att man är som mest rädd när man är som lyckligast. Att när det är som vackrast blir man skör som en såpbubbla för att tanken på att det kan vara min eller någon annans sista juli känns verkligt outhärdlig.

Om man går och är jättemedveten om att man visserligen lever men inte för alltid blir mycket plötsligt konstigt och svårt. Det känns tex onödigt att vara principfast och sträng. Det blir omöjligt att neka någon sagor och man vill dessutom absolut och på bums bygga trädkojan man själv aldrig fick. Riktigt dåliga dagar gör jag mentala kom ihåg-listor till mina vänner om hur mina barn ska skötas sen, då jag inte längre finns, istället för att själv gå ut med barnen och sköta dem..

Det här är vad som händer i den mörkare delen av trädgården där stenarna alltid är lite fuktiga och inget riktigt reser sig över mossan. Men på solsidan där rudbeckiorna svajjar bredvid sneda stormhattar där finns det goda av den dagliga existentiella genomgången. Där multiplicerar och dividerar tanken och känslan fram en insikt om att jag inte vill något annat än detta. Jag längtar inte till någon annan eller till något annat. Jag älskar att dela livet och slitet med just mitt gäng. Arbetslivet är visserligen en besvikelse men jag kan mätta mina fågelungar och det där med självförverkligande och världsförbättrande är väl ändå en övergående trend?

Det är mycket som blir tydligare när nätterna plötsligt är ljusa och dagarna inte längre erbjuder gömställen som skola och jobb. Om någon kändes avlägsen under våren så kan man nu se exakt på millimetern hur långt det plötsligt är mellan solstolarna. Syskonavunden kan inte dribblas bort med turvisa träningar och släktsåret varar lättare under rötmånadens dagliga delande än under novembers befriande distans. Men mot faluröd varm vägg kan man också hitta tillbaka till saknad sinnlighet och i båtens trånga kajuta spelas högljutt kortspel utan åldersgräns. Det är just med den förhoppningen som vi stuvar in ikeakass på ikeakass i heta husvagnar och myggiga tält. Förhoppningen om hudkontakt och skrattig gemenskap.
Och visst: en sommar skall vara vår sista men alla andra somrar skall inte vara det…