Rastlöshet. Denna förbannade känsla, som jag ofta drabbas av. Som träder fram så gott som varje gång jag befinner mig mitt emellan någonting, eller varje gång jag känner att jag börjar ha en liten vantrivsel med något i mitt liv, som gör sig påmind i alla konflikter mellan mig som person och den värld och det samhälle som omringar mig.
Predikaren i Gamla testamentet skriver i kapitel 3, verserna 2-8, att:
Födas har sin tid och dö har sin tid, plantera har sin tid och rycka upp det som planterats har sin tid. Dräpa har sin tid, och hela har sin tid. Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Sörja har sin tid, och dansa har sin tid. Kasta bort stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.
Tidigare i boken skriver Predikaren ”jag hatade livet”, och hela boken är egentligen en enda lång uppräkning av varför han hatade det. Själv hatar jag inte själva livet, men ofta världen, och jag tror att det är där som en stor del av min rastlöshet har sin källa. Det finns så mycket som gör att jag ibland avskyr världen och samhället att jag inte tänker räkna upp det här. Jag nöjer mig med att säga att de här citerade verserna ur Predikaren erbjuder ett verktyg för att hantera all min avsky och min frustration över världens och samhällets tillstånd. Varje sak har sin tid, så också med mina känslor. En dag avskyr jag, en annan älskar jag. Tack, Bibeln, det är så simpelt det här, men svårt att komma ihåg när vansinnesvätskorna svallar högt och när alla trappsteg verkar leda neråt mot mörkret.
(Predikaren torde förresten vara alla pessimisters favoritbok i Bibeln. Här finns ju allt det här med att ”allt är förgängligt” och ”det finns inget nytt under solen” och allt det, men här finns också en hel del annat, sådant som man hittar först när man kan glida ur sin pessimism för en liten stund och se bokens författares intentioner, nämligen att peka på Gud som källa till det goda i livet.)
