– Det är varmt, flämtar jag när jag svettig kommer in från en cykeltur runt huvudstaden. Ja, det är väl kring 20 grader, lägger jag till för att konstatera det ironiska i påståendet. Men svetten lackar och jag är törstig. Allt är relativt.
En löpsedel på en av kvällstidningarna basunerar ut att solbadandets positiva effekter uppväger de negativa. Så ut i solen bara! Samtidigt ökar antalen hudcancerfall konstant. Det gör också depressionerna under kamosperioden. Allt är relativt.
BIB:en står högt på mångas semesteragenda. Och rödvin är ju hälsosamt. Reservatrolet i rödvinet kan bland annat skydda nervceller och förhindra cancer. Men alkohol är både beroendeframakallande och ökar risken för fettma. Allt är relativt.
I (seriös) media strävar man efter att höra bägge sidor. Belysa saken från olika parter. Ibland kan det vara svårt att hitta någon som skjuter ner en idé, om det faktiskt är en ren och skär förbättring. Det finns förstås motsatsen också. Men oftast finns det för och nackdelar. För allt är relativt.
Nåja, huruvida allt faktiskt är relativt kan ju ältas in absurdum av både vetenskapare och kvasifilosofer. För något behöver vi utgå från att är absolut. Annars blir vårt liv olevbart. Vi måste till exempel utgå från att luften vi andas in, inte är giftig. Betvivlar vi det vid varje andetag, är galenskapen nära. Men frågan om något är absolut blir speciellt intressant – och känsligt – på det andliga planet. Att trosfrågor uppfattas som absoluta av en del, medan andra gör det till tolkningsfrågor skapar konflikt. Att så många gör religionens grunder till tolkningsfrågor medan andra hävdar dom som absoluta, gör det krångligt.
Jag talade en gång med en pastor från Adventistkyrkan. Han sade att folk är trötta på allt velande av och an i trosfrågor. Det ska vara raka rör och klara besked. Det kunde han leverera. Efter ett tag tyckte jag resonemanget blev karikerat och förenklat. Begripligt, men för mig otroligt. En del mänskor behöver en tydlig uppdelning i svart och vitt. Hela gråskalan rör bara till alltsammans.
Men gråskalorna finns. Och antagligen av en orsak. Är det i gråskalorna det sant mänskliga kommer in – att vi ska pröva oss själva som mänskor och medmänskor? Att det saknas glasklara instruktioner för hur man ska resonera kring t.ex. etisk och moral.
Bibeln ger klara besked, säger någon. Att vissa inte ger Bibeln den tyngden blir ett problem i resonemanget. Men även inom kyrkan – anser många att Bibeln lämnar mycket rum för tolkning. Ingendera lägret kommer att kapitulera.
Men hur relativt är det i slutändan, om det antingen är himlens portar eller avgrundens djup som väntar?
