Det är som hela skapelsen bara vill ursäkta en slitig vår genom att överfalla mig med godhet och skönhet. Pionerna bugar sig tungt och överdrivet när jag hastar längs gången. ”Skärp er, det är ju bara jag!” väser jag mellan klädhögarna som jag konstant bär mellan stora och lilla huset. Men de tar inte ens illa upp utan fortsätter att kyssa mina fotknölar fast jag fräser. Och äppelträden är om möjligt ännu högtidligare när de med knotiga fruktlösa grenar envisas med att välsigna mig och min balja kaffe fast stöket runt om är långt ifrån andakt.
På samma sätt som jag är en julknarkare är jag en semesternarkoman. Jag gör i princip vad som helst för några veckor med trappfrukost och skrikiga båtuflykter. Jag säljer min mamma för ett fåtal grillkvällar och man får mig på köpet om man dessutom kan ordna lite bastu efter korven. Loppisrally och spontankaffe är grädden på glassen och att glo under träd helar min håliga själ. På samma sätt som jag motionerar för att kunna äta så jobbar jag för att kunna ha semester. Är det för att man är ledig eller för att det är soligt som man njuter så hängivet? undrar jag. Eller är det för att jag aldrig har haft ett jobb som är kuligare än mitt privatliv som september-maj långt är en transportsträcka? Ser hemskt ut när jag skriver. Som om jag inte skulle leva fullt ut 9 månader i året. Men jag lever helt enkelt för mycket 9 månader i året. Nu när nätterna ofta är 10 timmar och frukosten sällan under 2 så kan jag igen vara rolig mamma och sinnlig hustru. Jag väninnar långt över genomsnittet under månaderna som börjar på j och riktigt bra dagar bli jag även människa framåt kvällen och hinner med nån djupsinnig tanke strax före gonatt. Jag blir helt enkelt den jag blev skapad till och därför är vintern så seg. För att jag inte bara längtar mig tokig efter sandiga och mögliga simkassar utan främst efter mig själv.
