För många år sedan var jag engagerad medlem i en frikyrkoförsamling i Österbotten. Mitt umgänge bestod till stor del av kyrkligt aktiva ungdomar. Så småningom kom det fram att en av dem var homosexuell. Det blev lite moralpanik, som det ofta kan bli bland seriösa och engagerade ungdomar—oberoende av läggning, religion eller nationalitet. Vi försökte be för denne vår vän, det var inte så lyckat. Vi hade ingen aning om vad vi höll på med, eller ens varför vi gjorde det. Det var väl så vi trodde att man skulle göra. Nu efteråt skäms jag mer över detta än över många andra saker i mitt (kristna) liv.
Vi hade en bra vänskap, den här personen och jag, så vitt jag kan minnas. Vi trivdes i varandras sällskap. Vi skrattade tillsammans, tittade på Eurovisionen, och en gång tog vi lustiga fotografier av varandra—ett av fotografierna har jag fortfarande kvar hemma i en skolåda. Sedan försökte jag en dag närma mig detta med homosexualiteten. Jag ville visa att jag inte uppfattade det som ett problem, som jag tror att många i vår gemensamma omgivning gjorde, eller som något som skulle stå i vägen för vänskap, eller något som hen skulle känna sig skamsen över. Jag ville helt enkelt visa min uppskattning och min nyfikenhet för personen i fråga. Så jag ställde en fråga som var avsedd som ärlig och uppriktig: ”Hur står det till med kärlekslivet?”
Jag fick ingen bra reaktion på min fråga. Hen rodnade, och började stamma. Senare insåg jag att frågan kanske kunde ha uppfattats som en skymf. Som ett ironiskt sätt att peka på en del av personen jag inte kom överens med. Sanningen är den rakt motsatta, men mellan oss uppstod ett missförstånd som jag snabbt förstod att var oöverbryggligt. Mina ord räckte inte till för att förklara allt jag ville förklara just då. Min vän kanske blev rädd för mig i egenskap av kyrkligt aktiv kristen. Min ord kanske fick hen att bli bränd på något sätt, sårad, rädd, förolämpad, även om det inte var min avsikt.
Det här missförståndet kom i vägen för vår vänskap. Det var inte homosexualiteten som gjorde det, det har den aldrig gjort. Det var de sociala och religiösa normer som omringade oss som kom i vägen för vänskapen. Det var rädslan för stigmatisering som kom i vägen, samt min egen otillräcklighet att visa min vänskap på ett totalt icke-dömande sätt.
A, om du läser detta ber jag så mycket om ursäkt för att jag verkade så klumpig just då. Jag ville dig inget illa. Jag ville inte såra dig, men jag inser att mina ord blev något som du i din tysthet fick lov att ta allvarlig ställning till och sedan väga riskerna (rädslan för hån och förakt och kanske till och med hat) mot fördelarna. Det blev som det blev. På Facebook verkar det som om du är lycklig nu. Du tog dig ur rädslorna, föraktet, den oförstående och dömande omgivningen. Bra gjort.
Förr, när människor var aningslösa, lät de frågan om en annan människas ”läggning” bero. Endast på viss vulgonivå svingades vitsarna och glåporden och dem umgås vi ju inte med.
Idag gör alldeles vanliga, rejäla människor sig skyldiga till att titta andra i kalsongerna för att ställa en slutgiltig ukas: Aha! Du är flata!
Paulus menade att den delen som vi mest blygs över bör bäst skylas. Därmed satte han oss att försöka vara taktfulla och när saken inte angår oss koncentrera oss på det som angår oss – det vi har att göra gemensamt. Sällan är det nu något sexuellt! Alltså: låta andras ”läggning” vara i den mån den inte är som vår och vi är påväg att söka en partner.